Rumpelstilzchen

som så ofta när jag är ute på mina promenader och kommer hem igen är de goda idéerna som bortblåsta. Det behövs bara småsaker för att jag ska bli distraherad och min hjärna klarar inte den minsta påfrestning längre. Jag har försökt att förlåta mig, jag har tröstat mig med att jag snart skall se en ljusning på tillvaron men den har inte kommit än, vad jag kan se. Det som hände mig i augusti förra året, var precis det som inte fick lov att ske egentligen. Jag bearbetade ett utmattningssyndrom som jag hade sedan tidigare och det var därför jag hade bosatt mig här ute i tystnaden i skogen; för att kunna vila hjärnan helt enkelt. Under övergreppet i augusti utsattes jag för en sådan mental press att hjärnan valde att stänga av och det är det jag nu måste bearbeta igen. På egen hand. Min närmaste familj har ingen förståelse och jag kan inte klandra dem, hur ska man någonsin förstå en annan människas trauman om man inte själv har upplevt det?

Det som händer med mig är att hjärnan blockerar ut intryck så fort den måste ta in mer än den orkar med. Just nu är det ett intryck i taget, inte så mycket alltså. Med intryck menar jag även allmänt, sådant som ljud, ljus, doft, känsel, ja allt som pockar på min uppmärksamhet. Min hjärna saknar helt förmåga att sovra och tar in allt, därför stänger den helt sonika av sig bland, som för att säga att nej, nu räcker det, nu stänger vi butiken för dagen. 

Kortminnet är idag närmast försvunnet, koncentrationen är ytterst svag och jag har lätt för att bli ledsen, särskilt om jag blir störd. Någonstans läste jag att en person som har råkat ut för ett utmattningssyndrom är totalt dränerad, både fysiskt och psykiskt, och det kan jag skriva under på.

När jag skriver är det i första hand för att träna hjärnan att fungera normalt igen och jag vet att resultatet inte är bra, men det är inte grejen. Nu gäller det att få igång de transmittorer som fortfarande fungerar och jag hoppas att hjärnan finner på nya genvägar och kopplingar, som inte blir alldeles tokfel. Att skriva är oerhört svårt idag, bara att finna ord kan ibland ta mig flera minuter och jag kämpar hårt för att kunna ge en sammanhängande historia. Allt är oerhört utmattande men jag ser det som mentalt träningspass.

Jag är ändå i grund och botten en optimist och hoppas att jag en dag skall finna en form och stil som passar mig och min nya hjärna. För jag vet nu att jag aldrig mer kommer att kunna bli mitt gamla jag igen, inte sedan det som skedde natten mellan den 1 och 2 augusti förra året. Bitter? ja, det är klart att jag är bitter. Jag är både ledsen, sårad, bitter och nere mesta tiden och även om jag vet att det inte hjälper mig i nuläget så känns det ändå som en tröst att få känna något och vara ärlig i det. För ärlig, det är jag. I mitt liv finns inte plats för något annat, varför hymla?

Under promenaden idag flög ett par änder över mig. Märkligt nog förnam jag av det intrycket plötsligt ett minne från när jag var två, max tre år gammal, då vi bodde i en liten stuga i skogen utanför Örkelljunga. Den lilla bruna pepparkaksstugan med vita fönsterluckor är idag inklämd i ett bostadsområde från i huvudsak sjuttiotalet, men på den tiden hade vi storskogen alldeles inpå knuten och jag minns att vi matade rådjur om morgnarna och pappa lärde mig smyga på fåglarna. Det känns som om bilderna från min älskade bilderbok från Disney om Snövit tillhör mina egna minnen, fast när mamma läste sagor var det på tyska. Jag är uppvuxen med bröderna Grimm, Max und Moritz och Der Stuwwelpeter, riktigt rysliga saker. Det är framförallt en saga som jag minns som väldigt otäck, nämligen sagan om Rumpelstilzchen.

Ach wie gut, daß niemand weiß, daß ich Rumpelstilzchen heiß...

Sagan handlar om en liten ful gubbe som bor och gömmer sig i en brunn i skogen. Gubben lever på att utnyttja andra människors svagheter, framförallt barns tragiska minnen, som han använder i utpressningssyfte. Rumpelstizchens styrka är hans anonymitet, för kännedom om hans egentliga identitet räcker för att bryta avtalet. Gubben som är så säker på sin egen förträfflighet och intelligens, sjunger en ramsa om natten då han dansar över en öppen eld:  Ach wie gut, daß niemand weiß, daß ich Rumpelstilzchen heiß... och prinsen som kommer förbi, noterar namnet och resten kan du nog räkna ut. Sensmoralen är att ärlighet varar längst och den lärdomen sitter som en smäck.

Rumplestiltskin - Make Me Make You