t.o. som i torsdag

jag lever långsamt

här sitter jag nu, utomhus och dricker te. Jag har tagit med mig boken ut och funderar på att läsa en stund innan det blir dags för kvällens göranden. Jag är glad att jag tog en ledig dag, den behövdes nu när en står mitt i allt som skall tänkas på. Mitt liv består av anpassningar, jag är glad att jag har min vrå att dra mig tillbaka till. Det händer ibland att jag klandrar mig för att inte vara så socialt aktiv och levnadsglad som jag kanske borde, men så tänker jag åter igen på livssituationen och låter mig få vila i tanken på att jag i mitt liv, just nu, behöver en Time Out. Så om jag inte är så jovialisk alltid så förstår och förlåter jag mig själv. Vem ska annars göra det?

Här ute hörs fåglarna och insekterna arbeta. Just nu en ihärdig steglits alldeles intill mig, från skogen hörs den melankoliske koltrasten, över mig diskuterar två ekande korpar något, bofinken drillar så grant inne från skogspartiet och så kungsfågelns ljusa röst från granrusket. Utöver blåmesar, gulsparvar, talgoxar såklart och mina fina tranor som häckar alldeles i närheten och så en hel del småfåglar som jag inte klarar av att identifiera. Duvorna har hittat en ny plats att häcka på, deras grantopp knäcktes under förra höststormen och nu har jag fått en ljus glänta där blodboken och kastanjen kan få ta plats istället. Duvpurr gör mig alltid litet glad, det känns skönt att de också är anpassningsbara. Nu kör en bil förbi, den saktar in litet för att välja grusvägen som går förbi mitt garage och dammet som drivs upp lägger sig snart. Jag hoppas det går fort, för tvätten som jag hängde ut nyss, skull. Folk har så bråttom.

Inne är det rent och prydligt, jag har lagt undan lådan med stickade sockar, vantar och halsdukar, tillsammans med elementet, uppe på vinden. Där uppe får de vila tills det blir dags igen, hoppas att det dröjer. Jag är klar med planeringen inför fredagen och ser fram emot helg. Hade det inte varit för ett rött kuvert så hade jag egentligen kunnat vara ganska nöjd med livet just nu. Jag får helt enkelt förtränga det faktum att jag aldrig någonsin kommer över existensminimum. Sådana som oss borde myndigheterna erbjuda en cyankapsel åtminstone. Litet ärligt menad humor skulle inte skada.

Men. Solen skiner, det är varmt ute och boken väntar. Jag läser långsamt, i samma takt som livet.