torsdag 30 oktober 2014

energiinjektion

litet suddig i kanten
Det sägs att man skall ge sig upp på hästryggen så snart man har blivit avkastad, så idag var T och jag på turridning i nationalparken. Vädret var kanon, haflingerhästarna fantastiska och jag har väl aldrig sett så mycket fågel i skogen förut. Att skåda fågel på hästryggen är super, likadant var det när vi red i fjällen för tre år sedan. Man kommer alldeles nära djurlivet på ett helt annat sätt än till fots och varför kan man ju alltid spekulera i.

Varje gång jag sitter på hästryggen måste jag tänka varför gör jag inte detta oftare, detta är ju livet. Det är klart att ridning är en dyr hobby, att en hobby kräver en inkomst och så, men fortsätter jag att skylla på annat kommer jag aldrig att göra det där jag drömmer om. Sedan T var liten har jag lovat mig att börja med ridningen igen, så då satte jag upp ett mål. Jag lovade henne att börja när hon kunde galoppera, vilket måste varit för en sisådär fem år sedan... då bodde vi iofs i Stockholm och ridning där är superdyrt. Men ändå. Hur länge ska jag låta ekonomi styra mina val i livet, det är ju både tråkigt och fruktansvärt långt ifrån det jag brukar framhålla som jag. Nej, nu räcker det, nu ska jag börja leva. Är man snart femtio så har man halva tiden kvar!

Livet är så mycket mer än arbete. När chefen kallade in mig förra månaden och bad mig gå upp i tid, fattade han aldrig att jag är effektiv eftersom jag är rutinerad och för att jag inte har tröttat ut mig med en heltid. Mina arbetstider inklusive pendlingen har varit 11 h./dag och det tär på krafterna, familjen och livet, särskilt om man har stressymptom. Under sina sex månader som chef har han sagt upp två personer och en av experterna har gått självmant. Hon stod inte ut längre. Personalen lever under ständiga hot om konkurs och när vi har skrattat och pratat om sådant som inte har varit direkt arbetsrelaterat har han skrikit och gormat och hotat med uppsägning. Ibland har mina kollegor t.o.m. fått utstå detta framför kunder, så detta kom inte direkt som en överraskning. Just nu är jag glad över att jag inte har låtit honom suga ur mig helt, jag har fortfarande mycket att ge. Min ork ger jag inte bort förgäves.

2 kommentarer:

  1. Vilken "chef". :/ Good riddance, säger jag!

    SvaraRadera
  2. haha, du anar inte... jag måste ha ett digert konto på plussidan hos Fru Fortuna, med tanke på hösten som varit ;)

    SvaraRadera