ett sår känner igen ett annat

Det var en gång ett bortskämt litet stycke till hjärta. Hon hade fått beta på Irlands rika, gröna vidder och badat i den oändligt vackra västkusten vid Galway, fått dricka sig otörstig genom djupa berusande klunkar franskt moget vin, vältra sig i parisiska delikatesser och lekt kull bland daggfriska normandiska äpplen. Det lilla hjärtat närde en förkärlek för vatten och drogs till fukt som en svamp i Sahara. Som ung hade hon fått känna doften från fin, vit sand från den magiska, sägenomspunna ön Borkum och senare varit ytterst nära att stanna kvar som frivillig fånge på sjörövarön Korsika. En annan gång var hon farligt nära att drunkna bland vrakgodset i den förundrat vackra men ack så förrädiska, bottenlösa blekingska skärgården, men blivit mirakulöst räddad av det i överflöd porlande och närande regnvattnet i Bohuslän. Kärleken till vatten kom att uppfylla hela hennes väsen, så pass att hon snart kom att bli lika genomskinlig och undflyende som sitt favoritämne. Hon kände plötsligt att hon måste utmana sin reflekterande egenbild och höll därför på att fara riktigt illa för en vampyrs vassa tänder. Eftersom hon vid denna tidpunkt var så uppfylld av sin ödödlighet läkte hon snabbare än förståndet. En vacker dag dök vargen med den vackra, raggiga grå pälsen och den mjuka tungan upp och hon blev förhäxad av hans vackra röst. Han berättade om sumpiga träskmarker, melankoliska och porsdoftande och hon föll pladask. Hjärtat lät honom väl smaka av det som hon hade samlat på sig. Allt hade kunnat bli fantastiskt och enastående men som i ett trollslag fick glädjeresan ett abrupt slut här. Vargen tog sin natur och vana trogen ett djupt och girigt bett i det mjuka och inbjudande köttet, tuggade och tänkte i tre dagar men spottade sedan ut den stora biten tillsammans med de jästa rönnbären han brukade fylla buken med, i brist på annat. Vattensmaken föll honom inte på läppen och han glömde snart bort henne för smaker han var mer bekant med. Hjärtat letade och letade, men den blödande biten var nu borta för alltid, bortkastad bland övriga saker man lättvindigt brukar avfärda som tjafs.

Eftersom den livsavgörande hjärtrytmen stör läkningsprocessen med sina krumbukter och hopp hade hjärtat svårt att få ro. Läckan hade börjat bilda en svart göl i mellangärdet. Hjärtat saknade möjlighet att dränera, eftersom utgångarna var säkerhetsförseglade av ett antivirusprogram, vars manual blivit översatt av Google translate, och strängt omöjlig att förstå för vanliga dödliga. Hon ägnade tre långa år åt att förstå sig på manualens rappakalja, vände och vred, förebrådde sig själv för sin dumhet och insåg inte att innandömet långsamt fylldes av den tjärliknande substans som alltjämt strömmade från det vidöppna såret.

En ovanligt solig augustidag korsades hennes väg av en galen vetenskapsman som till Hjärtats stora lycka även visade sig vara krypteringsexpert. Krypteringsmannen i honom kunde förklara att det ibland inte finns något att förstå, för manualer är skapade strukturer, vars huvuduppgift är att se ut som manualer, inte att göra dem användbara. Han drog på sig sina omoderna röntgenglasögon från åttiotalet och tittade djupt in i henne. Utan att säga ett ord greppade han om den lilla sargade stumpen, varsamt som om hon var av glödande kol. Hon skrek högt av smärta och protesterade vilt, för det gör fruktansvärt ont när knoppar är brustna och vägrar att läkas. Trots de avvärjande skriken, varningarna, de bittra tårarna och de tidvis hårda orden gav den galne vetenskapsmannen aldrig någonsin upp. Han återkom ständigt med värmande händer, mjuka förband och spjälor, för den galne vetenskapsmannen dolde en djup hemlighet. Under de lappade kläderna och den hemstickade tröjan bultade resterna av ett sargat hjärta, precis lika försvagat och törstande som hennes. Det visade sig också att den galne vetenskapsmannen redan från första stund hade sett att hennes svartnande hjärtstump matchade exakt, på pricken biten som saknades i hans eget bröst och han kände omedelbart igen sig. Vilka är oddsen?

Det är en lång väg kvar innan de båda vågar sig på en sådan invecklad process som en dockning innebär, men blotta tanken på att en dag kunna bli kvitt tyngden i bröstet och kunna fungera som ett helt hjärta igen gör att de båda känner att skadan numer går att leva med. De förstår varandra och det räcker långt.

Och snipp snapp snut kanske är sagan slut? låt oss hoppas det, för vem älskar inte när sagorna slutar lyckligt...