Mystisk

idag är en bra dag.
Det kom ganska mycket människor till min föreläsning om Ivan Aguéli på Klippans konsthall och Å var så nöjd. Hon hade oroat sig eftersom hon själv hade haft fullt upp med sin egen vernissage förra veckan och inte hunnit få ut affischerna. Jag är glad för hennes skull, hon gör verkligen allt hon orkar och förmår, har två pojkar med diabetes, en hund och ett eget företag som illustratör och konstnär som hon har satsat hela sitt liv på. Hennes man är bra, han hjälper till och gör allt som måste göras hemma, även om Å kan tycka att det tar tid ibland. De lever ett bra liv ihop, i samförstånd.

Jag hade en gäst hemma på middag igår och vi pratade om sådant som har med samlevnad att göra. Förutom att förtära och laga mat ihop, titta på en film ibland eller göra resor ihop innebär ju ett liv ihop med någon även en hel del uppoffringar och i bästa fall en hel del vinningar. Förutom tidsvinster och ekonomiska vinster vinner man en social plats som par. En ensam person, kanske särskilt en kvinna, ses ofta med oblida ögon. Man är rätt skum, kanske ett hot, avvikande och litet mystisk.  Jag tänker på en sekvens i föreläsningen som jag hoppas var en ögonöppnare för alla som lyssnade. Den handlade om det man kallar blickteori i mitt yrke. Det börjar med den enkla frågan: Vem är objektet skapat åt, vem äger tolkningsföreträdet, vem har rätt att fälla omdömen om det vi ser som avvikande och varför... Tag till exempel en sådan enkel sak som att låta oss betraktare möta objektets blick på bild. Idag är vi väldigt vana vid detta, men under sekelskiftet handlade det om maktpositioner. Låt mig bjuda på ett citat, skrivet av Ivan Aguéli själv och avgör sedan på egen hand om hans bild handlar om introspektion eller bedömande.

”Ansiktena påminna mig också i varje ögonblick om människor som en gång i tiden voro mycket sympatiska, gamla skolkamrater. Alla hinduer ha unga ansikten, av en mild lycklig ungdomlighet ,utan grymhet eller oro. De likna det bästa hos europeen [sic], litet egendomligt klädda och överdragna med någon brun färg.

Bland tamilkvinnorna finns det förtjusande uppenbarelser ofta högväxta; välskapade, halvnakna, alltid elegant draperade i lysande färger. Förtrollande. Med tunga silverringar litet varstans på deras hus med färg av café noir eller café au lait. Det är ett nöje att se dem passera. De röra sig med en livlig, lätt behagfull gång, som inte är utan värdighet. Varken perversa eller diaboliska kasta de inte sina blickar på någon och veta inte om man betraktar dem. Det är inte längre egyptiskan, majestätiskt befallande, härsklysten, idel passion och glans; inte heller etiopiskan, som förefaller mig vara en kvinnlig Kristus, minus den profetiska gåvan.

Singalesiskan är mig djupt antipatisk. Jag älskar henne inte, jag vet inte varför och vill inte veta det. För övrigt blir hon vidunderligt ful, när hon åldras, tänderna tränger ut ur munnen på henne som borstiga mustascher. När hon är ung har hon en uppsyn som påminner om en kammarsnärta, och om hon har något vackert i sitt ansikte, så är det en lyckoträff, en ren tillfällighet. Och till på köpet skämtar hon med männen på gatan, något som upprör mig… Det är bara en trollpacka som har rätt därtill, en trollpacka är allting tillåtet.” Ivan[1]

---

[1] Brev  skrivet av Aguéli till Mme Marie Huot från Colombo, daterat den 12 juli 1899. Aguéli anställdes som korrespondent vid tidskriften L´Encyclopédie Contemporaine Illustrée för att enl. cit. ”studera islams inflytande på andra raser än den arabiska”. Gauffin II s. 69-70. Detta behandlar jag utifrån en postkolonial teori i uppsatsen Ivan Aguéli, Orientalist eller Oriental, en postkolonial studie, s. 19

Nå, han var ett bedårande barn av sin tid. Felet man gör idag, är att man fortplantar traditionen och låter oss tro att en vit och välutbildad mansperson äger all rätt i världen att fälla universella omdömen om vad som helst och vem som helst, varifrån som helst.

... att ses som avvikande och mystisk bjuder jag på idag, för idag är en bra dag. Innan föreläsningen hämtade jag och T mamma som var så stolt över att få höra vad det är jag håller på med. Efteråt åt vi tre kvinnor en stadig men riktigt god bit mat på lokala kebabsyltan i Ö-a, vilket fick runda av och ringa in denna feministiskt- orientalistiskt- kulturella dag med därtill passande smaker och dofter.
Jag är stolt över att få vara jag och jag möter din blick, oavsett vad du tänker, med gott samvete.

You can't be told - Valerie June