Kaos bor granne med Gud

Polyhymnia

jag lyssnade nyss på reprisen av Stil, det senaste avsnittet där Hebert von Karajan, Tom Ford och Heikki Vesa får agera exempel på storhetsvansinne, bland några andra. Susanne Ljungs reportage är väldigt laid-back men inte dess mindre knivskarpa samtidsbetraktelser av människor, företeelser och trender och hon drar alltid snygga och relevanta historiska paralleller. När hon låter psykologer beskriva Tom Ford skrattar jag litet igenkännande, för även jag har haft en chef en gång som brukade lägga telefonkataloger på stolssitsen för att verka imposantare under auktionerna. Han var inte särskilt kort utan hans strategi handlade om att vara längst, och kunna se ner på oss övriga. Vi var många som i hemlighet väntade på att stapeln skulle falla omkull.

Men det är inte alla minnen kring narcissim som är lika kul. Alla känner vi säkert människor som inte dragit sig för att förringa och ge dåligt samvete och komplex genom att kritisera, klanka ner och finna fel. I teorin beskrivs narcissisten som egot som i brist på självförtroende måste lindra sitt kaotiska inre genom att i detalj arrangera och regissera sin värld. Narcissisten har ett omåttligt behov av att bli beundrad och skapar en air av ordning för att jämna ut det inre kaoset, berättar psykologen i programmet. Utöver att själv framställa sig som den perfekta uppenbarelsen, oklanderligt klädd, alltid genomtänkt och utan minsta smula eller fläck drar sig Tom Ford inte ens för att klanka ner på sina egna föräldrar och deras utseende. Personer i hans omgivning berättar om hur de plötsligt börjar räta upp sig och kamma håret litet extra, kontrollerade av hans skärskådande och oförlåtliga blick för detaljer. Rädda för att inte räcka till, kuvade av hans brännande estetiska fåfänga ändrar de hellre på sig själv än protesterar mot intrånget på deras person.

Det vi ser som bristande empati hos en narcissist är kanske i själva verket en mycket sorglig överlevnadsstrategi. Egentligen handlar det om en människa som saknar spegling hos en uppriktig vän och därmed förmågan att se sig själv utifrån. Det hela är dubbelt sorgligt egentligen, för entouraget som backar upp krävs för att bygga upp självbilden och vi får inte glömma att entouraget är vi alla runt omkring. Vi är lika medskyldiga till fabrikationen av monstret, för genom att backa upp bilden av storhetsvansinnet cementeras det. Titta på Hitler eller på de historiska personer som inte dragit sig för att omskapa sin verklighet med hjälp av kult och myt.

Musan har sedan antikens dagar aldrig varit en man, geniet däremot alltid. Detta ifrågasätts i kritiken av modernismen idag genom frågor; Vem äger rätt att fälla omdömet och Vilket är syftet? I samma mån finns det inte heller något som säger att narcissisten uteslutet skulle vara en man, eller att det enbart skulle vara kvinnor som kritiseras för sin blinda tilltro till en ledare. Bilden av musan är och förblir ändå kvinnans lott, hon som följer och backar upp, applåderar och eldar under storhetsvansinnets föreställningar. Vad kom först, hönan eller ägget... objektet eller tanken?

Balansen mellan uppskattning och respekt har gått förlorad den sekund ena parten känner sig allvarligt och upprepat kritiserad för sin person av den andra. Jag är glad att jag bor i ett land där friheten att uttala sig ännu är en hedervärd sak. Den rättigheten vill jag unna alla för så länge diskussionen sker öppet och kan granskas i ljuset av fler och klokare hjärnor går det att förändra en skev åsikt. I skuggan av det fördolda gror misstankar och i bristen på syre förbränns tankarna sakta till kladdig tjära. Ut med det!

Jonathan Wilson – New Mexico
Lou Reed - Sword of Damocles