Med huvudet i ökensanden

Jean-Léon Gérôme

Jag letar material, sorterar bland papper och gamla tentor och hittar av en ren slump detta. Ytterst koncentrerat format förstås eftersom en tenta måste begränsas i omfång, inte i innehåll. Jag har inte redigerat texten alls sedan inlämning och bedömning men bilderna i teoridelen är nya.

Texten lägger jag ut för att kunna komma tillbaka en dag och se hur uppskruvad jag är i mitt tänkande just nu och för att känna skillnaden från i somras, då jag verkligen kände att jag hade funnit paradiset här hemma. Nu känns livet en aning trångt igen, men det ger sig snart. Jag arbetar på ett projekt jag älskar, utvecklar det till att bli populärt och roligt. Om ett par dagar skall jag ta ställning till ett heltidsarbete - men jag stoppar huvudet i sanden sålänge. Ägnar mig åt texter och teorier istället. Det blir bra...


Det postkoloniala tänkandet är ett resultat av ett i grunden marxistiskt resonemang om klass. I en postmodern tolkning utvecklas detta resonemang till att ifrågasätta normativt tänkande och de hierarkier som bygger på denna norm. Feminismen öppnade vägen för att betrakta konstproduktion ur ett annorlundaperspektiv och kritiserar ett universellt och allmängiltigt seende utifrån en implicit manlig europeisk och heterosexuell vinkel. Feministerna förklarar kön och genus som en alltigenom social konstruktion. Med queerteorierna kom ett teoribygge som vetenskapligt förankrade kritiken mot ett polariserat, dualistiskt tänkande och Annorlundaskapet blir en tillgång och utgångspunkt i synen på konst i och med att fokus ändras från verket mot en tänkt mångfacetterad publik.

Eugène Delacroix

Postkolonialismens huvudsyfte är att med Annorlundaskapet som utgångspunkt kritiskt ifrågasätta resultatet av en imperialistisk maktstruktur, vilket yttrar sig i kulturell produktion som därmed är möjlig att dekonstruera. Blicken är riktad mot det normativa, mot de maktstrukturer som skapat såväl vår syn på konstproduktion som det som vidmakthåller dessa förutfattade meningar. Detta gäller såväl det som är synligt som sådant som medvetet har uteslutits, genom urval för samlingar eller i ett narrativ, båda med utgångspunkt i ett ideologiskt innehåll.

Elisabeth Jerichau-Baumann

Idag ägnar sig postkolonial teori åt tankar kring Centrum/periferi, den Andre och Hybriditet. Centrum/periferi vill belysa alla normativa positioner som en följd av ett imperialistiskt kulturarv och använder sig av maktkritik och blickteorier inom konsten. Den Andre är ett begrepp ur Edward Saids orientalistiska kritik från –78 som belyser hur västvärlden varit i behov av ett Annat (orienten, men i förlängningen all icke-västerländsk kultur) för att definiera sig själv. Denna dualism beskriver den Andre som motsatsen till de gällande västerländska idealen och kunskapen har grundats i en europeisk, vetenskaplig, textuell kunskapsbank. Den Andre synliggörs i konsten som ett exotiskt, lustfyllt och begärligt objekt, något som blir möjligt att belägra eller äga kunskap om och visas ofta i kroppslig form av en kvinna. Det finns flera problem förknippade med att förklara Orienten eller det Andra som en enhetlig kropp utan tidsaspekt eller historisk dimension. Genom att skapa två hypotetiska motsatspar har man hierarkiskt kunnat avfärda det Andra som en lägre stående kultur. Universalismen eller allmängiltigheten döljer även framgångsrikt alla individuella och kulturella särarter. I takt med att viktiga utbildningscentra formerades utanför Europa och Amerika under 1900-talets slut kom nya infallsvinklar. Den upplevda realiteten av att det inte finns en homogen kultur, utan att allt är en glidande process av sociala och kulturella slag öppnade för begreppet Hybriditet. Denna ursprungligen biologiska term används för att förklara och förtydliga hur den enhetliga och universella bilden av ett annorlunda har haft ideologiska undertoner. Genom att systematiskt radera blandningen av kulturer befästs motsatsparen och på så vis även den rådande maktstrukturen, normen i form av en vit västerländsk och borgerlig man. Hybriditet är något som (post)kolonial konst systematiskt valt att exkludera, till förmån för stereotyper, skapade för att definiera ett kulturellt högtstående Väst.

Jean-Léon Gérôme

Inom ett postmodernistiskt resonemang som postkolonialismen ligger fokus hos det individuella. I konsten handlar detta ofta om att finna sin identitet i en splittrad världsbild och med utgångspunkt i påståendet att inget är universellt eller allmängiltigt. I teorierna fogas specialgenrer in för att betona det egenartade hos en viss plats eller subkultur. Termer som hybriditet, subaltern, diaspora, négritude, orientalism, transkulturalism berättar om det stora antal historier som måste skrivas för att ställa till rätta den skeva bild som skapats under en tid av kolonialt förtryck. Lingvister problematiserar även språket strukturellt och man betonar vikten av att föra ut teorierna på modersmålet, då engelskan tenderar att utesluta den del av befolkningen som inte är engelskspråkig. Samtidigt är engelskan ett stigmatiserat ämne för många kolonier som sett sig direkt förtryckta av engelskspråkiga länder. På samma vis är det med bildkonsten, där tekniken, materialet och konvenanserna är förutbestämda utifrån en lärd kontext och utesluter allt som sorterar under sin motsats.

Ordet ”post” i postkolonialism ställer till det när man tolkar äldre måleri men teorierna fungerar för att påvisa mönster och tendenser som stämmer in med koloniala tankar, och man kan ställa sig frågan vilket syftet var med bilden och även hur vi ser på bilden idag.

”Fredrik Adolph Ludvig Gustaf Albrecht Couchi spelar schack” av Johan Lundberg 1775.

Johan Lundberg

Jag har valt en bild av Gustaf Lundberg, ett porträtt av hovtjänare Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert Badin, född Couchi men även kallad ”Badin” vilket betyder gyckelmakare eller narr. Namnen spelar stor inledande roll eftersom de kan sägas summera den kolonialistiska aspekten på människan under upplysningstiden.

Couchis liv skulle formas i enlighet med Rousseaus ideal om den ädle vilden. Med bakgrund av John Lockes tes om Tabula Rasa kan man kan säga att hans liv var ett vetenskapligt projekt eller skådespel regisserat av dåtidens intelligentia och elit. Människan sågs som ett formbart ämne. Likt ett läskpapper kunde hon anta den skepnad som uppfostran ställde till förfogande. Drottning Lovisa Ulrika fick Couchi i representationsgåva 1757 och han var ursprungligen slav från den danska kolonin St Croix i Västindien. Att rädda något statt i förfall och nedgång till ett framgångsrikt materiellt liv är ur flera synpunkter ett kolonialt och imperialistiskt tankesätt. Couchi döptes omgående in i kristendomen, något annat hade varit otänkbart och allt med drottningens överinseende och med utgångspunkt från Rousseaus tankar. Couchis egen vilja, hans familjeband eller bakgrundhistoria har grumlats i konsthistorieskrivningarna, där han beskrivs i termer som framstående, intelligent och pålitlig. Alla dessa epitet vittnar om ett synsätt som bedömer utifrån en förutbestämd vinkel och med en viss skepsis i grunden. Vi erbjuds förståelse för hur denne man tar sig upp i det svenska hovet, inte för hans ursprung eller känslor.

På porträttet av Couchi ser vi den uppfostrade vilden i scensatt genom att vara uppklädd till ett odefinierbart Annat och sysselsatt med ett schackspel. I handen håller han springaren, som för oss konnoterar den bild som beställaren vill att vi som införstådda betraktare skall lägga på Couchi, möjligen den av en kulturell kameleont eller en spjuveraktig själ, i stånd att plötsligt ändra riktning. Klädedräkten påvisar likheter med den stereotypa bilden av Amerika, med en krona av strutsplymer och udda detaljer av fjädrar på den annars europeiserade klädseln. Bak ryggen syns ett koger, ett annat av de attribut man brukar ge indianer eller infödda men vanligast något som brukar förknippas med amoriner. Hans dräkt är rikt utsmyckad med diamanter, i handen håller han spelpjäser av elfenben och ebenholts, den svarta färgen i hans hud understryks och kontrasteras av det vita ordensbandet och den vita spetsmanschetten, medan kroppen är dold i svart siden. Den kroppsnära klädedräkten lurar oss ändå inte, för armbindeln, fjädrarna och huvudbonaden räcker för att vi som betraktare skall förstå att vi betraktar något Annat. Det blir oviktigt att specificera vilket land eller ursprunget hos detaljerna, utan sammantaget blir detta en scen som berättar om de rikedomar som väntar vid en erövring och legitimerar den som förstår att kultivera och förädla dessa ”Guds håvor”. Genom attributen tillförs Couchi meningsbärande ingredienser och han infogas i ett konstnärligt och sociokulturellt sammanhang som kontrasterar och förhöjer uttrycket av annorlundaskapet. Att definiera bilden som en hybrid mellan två kulturer vore felaktigt, då den mer är ett undantag än en regel. Visserligen har flera morianer eller slavar förekommit inom det svenska hovet men ingen uppnådde samma position som Couchi. Bilden av Couchi har därför beskrivits som ett vänligt sinnat porträtt, vilken kunde jämställas med andra porträtt vid tiden. Merit Laine vid kungliga husgerådskammaren arbetar inom en kontext som påbjuder en viss syn, och liksom min egen är alla tolkningar ideologiskt färgade och subjektiva. Min tes är att syftet med porträttet finns hos den samhällskontextuella inramningen, Couchi betraktas som ett vetenskapligt experiment och att hans individuella särdrag har aldrig varit avsedda att beaktas.

Den samtida konventionen bjöd att avporträttera apor eller katter i kläder, något som sågs som lustifikationer eller karikatyrer av människor inom en viss samhällskrets. En sorts avig bild som skulle få oss att le över mänsklig dumhet eller fåfänga kallas ”tillfällighetsstycken” och var avsedda för en viss situation och inom en viss diskurs. I ”Hönstavlan” av Johan Pasch (1747) använder konstnären den annars allvarliga allegorin i en skämtsam situation mellan drottningen och Tessin.

Även konsthantverket präglades under 1700-talet av skämtsamma inslag, där morianer bidrar till bildspråket som konnoterar annorlundaskap och äganderätt. Exotiska brännförgyllda pendyler och aporkestrar i porslin var vanliga diskussionspjäser vid stora middagar och placerades ut för allmän åskådan som annorlunda och pikanta inslag i en annars strikt och formell omgivning. En del av dessa bär karaktär av tillfällighet, av situationskomik, medan andra hade ett högt samlarvärde och betingade såväl höga ekonomiska som estetiskt-kulturella värden.

Gustaf Lundbergs tavla av Couchi hängde ursprungligen i Lovisa Ulrikas sovgemak på slottet. En intim plats som denna besöktes av hovets inre krets och tavlan borde därför  tolkas personligare och ur en konvenans som gäller för denna snäva kontext. Intimiteten har hittills tolkats ur Couchis perspektiv men jag kan tänka mig att verket även bör ses som en allegorisk självbild av en upplyst drottning. I det fallet blir Couchi en symbol för hennes politiska strävan. Som upplyst despot och syskon till Fredrik den Store av Preussen, vän till Voltaire och drottning av Sverige befinner sig Lovisa Ulrika mitt i detta tänkande. Hon är centrum och med allt annat kretsande runt henne, i periferin. Couchi blir således en erövring, ett bevis för den egna kulturens storhet och vitterhet, sett och uppfattat enbart av ett mycket litet fåtal invigda, av den elit som läst Voltaire och erkände en enväldig härskare. Bilden av Couchi blir i min tolkning det ultimata sättet att manifestera sin maktposition på såväl ett mentalt som materiellt plan.

För Lovisa Ulrika var Couchi en ägodel, ett projekt och ett spektakel men även i djupare bemärkelse ett bevis för hennes uppsatta position som upplysningsmänniska och därmed jämförbar i förhållande till andra regenter vid Europas hov.

Rondo alla Turca - W.A. Mozart

Bourrée - Jon Lord