en morgon i slutet av maj

söndagens morgonrunda

 Framför mig lägger en fågel av en strof som låter exakt som tofsvipan. Jag ser naturligtvis omedelbart åt det hållet, och även om jag förstår att det nästan är en omöjlighet att se en tofsvipa här inne så spejar jag efter den under det täta bladverket. Då noterar jag en perfekt koltrasthanne, i perfekt koltrastpose, sådär lustigt med huvudet på sned som den gör när den lyssnar efter mask. Den orangegula ringen runt ögat lyser och i den prydligt matchande näbben har han snart fångat sig en bit. Men masken ger sig inte i första taget utan hannen får ta i med hela kroppen, och med benen sträckta 45° tar han spjärn mot gräsmattan. Så slutligen, med ett snäpp går masken av. (Ja, alltså det låter naturligtvis inte men det ser precis ut som när ett gummiband som sträckts till bristningsgränsen går av.) Nu hoppar han vidare och försvinner ur synfältet. Luckorna i molnhavet ovanför gör att temperaturen varierar mellan olidligt hett till svalt, tröjan ligger beredd bakom ryggen där den emellanåt får fungera som svankstöd, ibland som värmebehållare. Boken, kaffet och mackan ligger på bordet framför, jag belönar mig kungligt efter att ha börjat ta itu med bokhäcken. I år är det trädgårdens tur, den har aldrig varit så vacker och det är bara maj. Pionerna har rekordmånga knoppar, de hårt beskurna rosorna har börjat gro (jag hinner alltid ångra mig och oroa mig under maj, men det hör till), och plantor och lökar är stadiga och fasta i hullet. Snart nog ska spaljéerna fyllas med klängande humle, doftande kaprifol och ljuvlig klematis, och inom en vecka står prästkragarna i gräsmattan i full blom. Regnet vi fick mot slutet av maj kom som på beställning, vindbyarna som kom samtidigt har som väl är varken förstört böndernas odlingar runt omkring, eller det jag själv har planterat, så därför kan jag sitta och mysa över ordningen som ter sig fulländad för stunden. Man måste ta en sak i sänder om det ska bli bra. 

 

Söndagmorgon med dis över vägen mot ruinen

Jag vaknade klockan tre, drog på mig litet kläder och klev ut. Den stilla stunden mellan natt och morgon är en fin tid på dygnet, allt sker stegvis och mystiken vilar som en tunn hinna över ljud och ljus. Det är som att världen vecklar ut sig precis i lagom takt för att varje detalj ska noteras och ändå får fantasin spela fritt. Först hördes bäcken klucka och det lät som röster som talade på ett obegripligt språk, eller kanske som en trevlig festnatt hos grannen, när de sista gästerna som är kvar pratar litet sluddrigt och osammanhängande och skrockar för sig själv. En lätt vind rasslade viskande i trädkronorna och boken svepte över huvudet med sina långa årsskott. På södersidan står det ett gistet utedass och det var dit jag styrde kosan. Jag hade kanske ätit alldeles för många saltlakritsbitar kvällen innan, eller så var det min söndagspizza som gjorde att jag hade vaknat några gånger under natten för att dricka, och det straffar sig förstås. Nu skulle jag lätta mig och gick alltså mot dasset i gryningen, ledd av ljudet från bäcken och ett svagt himlaljus som fick det vita hjärtat på dörren och de runda olvonklasarna bredvid dörren att lysa. När jag var färdig där inne och kom fram igen hördes plötsligt två trumpetande tranor från andra sidan om hästhagen. Förmodligen stod de i Svarte mosse, i det lilla kärrpartiet som gränsar till Ljungsgård, där som rika spekulanter från Lund ville skapa en park förra året. Nu blev det som väl var inte så, holländarna satte stopp och förlorade en kvarts miljon på att låta försäljningen gå till en annan köpare. Proudhon skulle vara stolt, jag var lättad. Det finns en tes som har följt mig genom livet, Proudhons mest kända uttryck för ägande som har kommit att missförstås och förvanskas. Att egendom är stöld innebär bara att man inte äger mer än man behöver för husbehovet, och att förvaltande bör handla om att ge tillbaka lika mycket som man tagit ut. Finns det något företag eller ideologiskt parti som jobbar så? Någonstans i världen? Miljöpartiet gjorde det på 80-talet, idag är deras politik lika urvattnat och populistiskt som de övrigas. 

Efter en runda runt stugan satte jag mig under gårdagens tvätt, uppe på farstun. Under en halvtimma började fåglarna vakna, tranornas rop utgjorde startskottet för koltrasten, taltrasten, rödhaken, rödstjärten och den svartvite flugsnapparen, och efter ytterligare en halvtimma hoade göken, och sedan gjorde entitan, talgoxen och blåmesen sina entréer i ljudvärlden. Medan jag satt där i korgstolen, och med morgonrocken tätt om de uppdragna benen, ljusnade himlen. Slöjorna drogs isär och sakta blev det som jag sett för mitt inre öga allt mer verkligt. Jag tog en runda till, bevittnade hur blåmesen satt på pumpen med morgonens första frukost åt sina små i näbben, hur den svartglänsande svartvite kretsade sjungande runt holken vid lekstugans gavel, att den brune svartvite gjorde samma sak, fast vid garageporten, och hur det högst uppe på toppen av den högsta granen satt en silhuett av en koltrast som sjöng ner över oss allihop. Sakta kom sömnen tillbaka och när jag klev upp på trappan och skulle öppna dörren hördes svarthättan tjata och ringduvan mana: så gå då, nudå! I sängen var det nybäddat, torrt och varmt och jag somnade direkt. 

Att kunna vakna så, utan stresspåslag eller oro för kommande prestationer är det bästa med att vara arbetslös, sen finns det andra saker som är mindre bra, men de handlar om självbilden och en ständig kamp med samvetet och föreställningen om andras tankar. Egentligen har jag inte någon som helst anledning att känna mig skuldsatt, Jämfört med vad tönten Paludan kostar samhället ligger jag bra till. Jag har axlat och tagit hela mitt mående och hälsa på eget ansvar (det fanns inget alternativ), och jag har ändrat och fixat på livet för att uppfostra ett barn till en rekorderlig samhällsmedborgare. På mig borde ingen skugga vila, den dagen jag försvinner kommer det märkas lika litet som när en droppe når vattenytan. En krusning bara.

 

nu blommar morgonstjärnan