16 maj 2022

creature smelling the flowers

 Det här med nato-otan (vadsjuttonsomhelst men inte versaler) skrämmer skiten ur mig. Ge mig en tablett som gör mig större, ge mig en till som gör mig liten, vadsomhelst som låter mig slippa se unga smågossar och kickor marschera ut i krig och ha ihjäl varandra. Politiken är en sandlåda för små bortskämda vuxenungar som vet att de aldrig kommer att behöva konfrontera några familjemedlemmar som förlorar sina små. Och Over There hurras det på, krig på annan kontinent innebär klirr i kassakistan, några fattiga, färgade och namnlösa soldater som får sätta livet till är det ju ändå ingen som bryr sig om. Cynism, ja. Går det att tänka på annat vis idag? 

Det enda sättet för mig att genomlida detta spektakel är att bli världsfrånvänd. Jag är det så länge jag kan, läser det jag kan, ser det jag kan och lyssnar till det jag kan. Idag tog jag årets första GT utomhus, för att jag kan. Jag har gjort mitt, är slut som konsument och producent och orkar bara göra sådant som jag gillar. Så länge jag orkar det lever jag gott. Jag behöver inte klirr för att må bra, tvärtom är det med små medel jag trivs bäst, nog för att överleva. En kamrat suckade hänfört när jag berättade hur mycket jag behöver i månaden, och ändå har jag så att jag kan tillåta mig små eskapader. Som nu i Maj som är eskapadernas månad, och varje helg är inrutad med skoj saker. Lustfyllda saker, med vackra ting och sköna människor. 

 

Vid en löneförhandling på gamla jobbet i storstaden fick man sitta i ett trist rum bakom ett gigantiskt skrivbord på en ful stol som lutade framåt och gjorde att man kasade av och kände sig obekväm och såg underlägsen ut. På motstående sida satt Mecki själv och tronade, vid sin högra sida stod hennes trogne vän Casio, en räkneapparat med slitna knappar som hon trakterade virtuost. Jag tror inte att hon någonsin såg mig i ögonen under de där mötena, jag var alltid glad över att slippa ut ur den där kryptan igen. Bara att slippa få sänkt lön kändes som en triumf, åtminstone omedelbart efteråt. Sista gången jag satt där och kasade var det för att höra att hon inte tänkte ge mig en yrkestitel, trots nio år på arbetet och högst utbildning. Det var då jag reste mig upp och sträckte på mig, tackade artigt och sa, att eftersom jag var en överlevare skulle jag nog klara av ett avsked från tjänsten. Vid det laget visste jag inte vad det skulle innebära, och en del grumligt vatten har runnit under broarna sedan dess, men jag har aldrig ångrat mig. Ett par av mina gamla kollegor har faktiskt lyckats ta sig upp i smöret, jag hoppas att de känner att det har varit värt besväret. Det är inte sällan att jag tänker på dem, och på hur roligt vi hade ihop innan karriären tog fart. Sedan jag lämnade moderskeppet har ägandet gått spikrakt in i helvetets innersta krets. Från Lundin till Bonhams, från oligarkkramare hem till oligarken själv. Jag hoppas att de som stannat kvar är lyckliga och barnsligt samvetsbefriade, de smartaste har redan lämnat skeppet. 

Pengar, pengar, makt och makt. Jag är så trött på tidningarnas fokus på allt som har med detta att göra. Är det bara jag, eller håller hela världen på att bli stockdum och galen?

Den som tänker sig en intellektuell utläggning kring de senaste händelserna kan lugnt sluta läsa min blogg. Sveriges inträde i Nato saknar intellektuellt sammanhang och skall tas i med dynggrepen, precis som sig bör. Att tro att detta spektakel handlar om något annat än ren kommers är fåfänga, inget annat. Sverige vill slå sig in på alla möjliga marknader för att sälja sin krigssteknik. Var socialdemokratins ideal tog vägen, ja den frågan ställer jag mig också. Grön teknik, ptja, har den någonsin funnits annat än på pappret...

 

Konstepidemin, skriv på.