Första veckan i juni

Tistelbock

 Första veckan i juni kom med den första soliga helgen efter ett otal grådagar med ganska litet nederbörd. Heldagar utomhus med solvarm hud, knappt en tråd på kroppen och ett dopp i gölen gör underverk för humöret och tankarna. Det finns ingen bättre stämningshöjare än en blå himmel med sol, jag är övertygad om att fåglar, såväl som däggdjur och fiskar håller med, insekterna gör det med all tänkbar tydlighet. Idag hände så mycket kul i trädgården och omkring mig att det är svårt att hålla räkningen. Trädlärkorna har börjat sjunga igen och kryssar sjungande över tomten med jämna mellanrum. Den sången! Tre nyligen flygga ungar satt i gruset vid de nya dammarna, och hade jag inte varit till cykel och lagt mobiltelefonen i ryggsäcken hade det kunnat bli en bra bild. En av de små satt kvar och tittade på mig med huvudtofsen rest, bara två meter från mig, men flög strax iväg i samma riktning som syskonen. Det enda som avslöjade att det var ungar var de korta stjärtpennorna, annars var de helt utfärgade och flygförmögna. Kanske det är ungarna som sjunger redan, det är så mycket jag inte kan och jag missar förstås en mängd fågelljud som jag inte har en aning om. Det händer något nytt varje dag. Idag föll en liten talgoxe ur en av holkarna på tomten och ropade förtvivlat på föräldrarna. Jag hade fullt sjå med att hålla koll på katterna, men de låg och dåsade på annat håll och efter en del ståhej lyckades den ta sig upp i en snårig buske där föräldrarna kunde hjälpa till med matningen utan risk för bakhåll. Från holken som vetter mot trädgårdsmöblerna kör föräldrarna nu skytteltrafik, det går verkligen i ett mellan ungarna och oxelns blomklasar över bänken, likaså hos blåmesarna i pumpen, det måste vara samma familj som hittar dit varje år. I år har jag kunnat stå intill och titta på utan att de har brytt sig om mig och det verkar som att de har accepterat min närvaro. Plupp, så far de ner i det lilla hålet, och plupp kommer de upp igen. Man undrar förstås om de har tid att äta själv, ungarna tar all tid i anspråk, så är det. Ute i hagarna har bönderna hägnat klart och kalvarnas och kossornas ångestskrik som har hörts under några veckor har sakta ebbat ut. Det är lika hjärtskärande varje år, även om jag är glad så länge bonden orkar frakta kreaturen till betet. Det är för grannt att skåda när kalvarna går i flock och glor med sammetsögon efter allt som sker utmed vägen. Här har de gott om plats och betet är skuggat av ekar och buskage, det vackraste landskap man kan tänka sig sträcker sig intill Rönne ås meandrande lopp och betet bryts enbart av ett tillflöde och en bilväg på vägen mellan Riseberga och Anderstorp. 

 

I veckan som kommer ska det bli gråväder igen, men jag slipper åtminstone oroa mig för bevattningen och att frysa. Jag avskyr köld, regn har jag inga problem med. 

Jag läser Die Wand, av Marlen Haushofer. 

 

Fela Kuti - Gentleman (full album)