Konceptkonst?

Shot Sage Blue Marilyn är inte ett konceptuellt verk, eller är det?

 Konceptkonsten uppstod under andra världskriget, men tog fart under det tidiga 1960-talet. Att göra idévärlden till konst sammanfaller med en tid när kreativiteten ville frigöra sig från bestämmande strukturer, bort med ramar och socklar, bort med etik, bort med allt som kunde bestämma verkets tid och rum. Detta var en följd av den misstro mot allt beständigt som blev en följd av atomåldern, när när livet, universum, idéernas beständighet, tilliten till den Andre, att kunna förstå varandra, allt det som tidigare hade varit känt plötsligt splittrades upp i facetter och slutligen mynnade ut i en känsla av alltings relativitet. I sin flyktighet kändes tiden sant Hegelsk, och som sådan var den omöjlig att fånga in eftersom varje försök förflyttade målet på nytt. Detta gjorde att politik och näringsliv såg rött och krävde en filosofi som kunde bevisa motsatsen - på så vis kom "enhetsvetenskapen" hos Wienkretsen, och positivismen och strukturalismen som med vässade pennor och klor stred mot detta obeständiga hos metafysiken. Verifierbarhet, analys, påtaglighet och lagbundenhet ställdes i motsats till allt det där andra, flummet som rätt och slätt kom att kallas anarki. När Fluxus uppstod 1962 var det i motsats till den vetenskapliga enhetskulten, och därför saknades medvetet vare sig agenda, ledare, eller medlemskap, utan rörelsen var i ordets rätta bemärkelse flytande, ständigt skiftande och omöjlig att ringa in. Att sprida konstbegreppet och pröva dess gränser var tillräckligt för att bli en behörig medlem. Än i dag lever Fluxus vidare som en konströrelse som gör vad den kan för att slippa bli infångad i ekonomiska, politiska, geografiska eller formalistiska begrepp. Eftersom frihet var appellen, och detta även gällde bindningen till konstnärsbegreppet, kunde alla som deltog bli delar av konstverket. Banksy och streetart-rörelsen är en värdig fortsättning, hiphoprörelsen var det med innan konceptet köptes upp av stormrika samlare och artisterna sålde sig till multinationella varumärken. När auktionshuset Sotheby's försökte nasa det efemära konstbegreppet Banksy, gav han igen genom att strimla verket live. Dock vet vi ju att kommersen idag ofta drar det sista strået, och även ett förstört verk är ett verk, för att travestera en annan kändis. Det strimlade verket såldes för en rekordsumma strax därpå.

Den mest kända av alla sextiotalets konstnärer är inte någon som har tillhört Fluxusrörelsen, av skäl som jag skall komma till litet senare. Andrew Warhola gjorde sig ett namn som Andy Warhol genom att befria samtidens heta drömmar om att få vara en del i kändisskapet. Han myntade begreppet 15 minutes of fame och lät kändisar trycka upp tavlor av andra kända människor och uppseendeväckande händelser som hade figurerat i dagspressen och visats i massupplagor. Anledningen? den har många olika konstvetare köpslagit om. Antingen var det för att befria konsten från konstnären och mediet, vilket många har hävdat i ett libertarianskt-historiskt sammanhang, eller så handlade det om att befria konsten från innehåll, vilket var vad han själv har hävdat. Oavsett vilket, så är det svårt att undslippa innehåll och sin historia, så båda scenarierna är lika fel. Sammantaget kan man väl konstatera, att oavsett vad man anser om Warhols verk, så har de visat sig träffa otäckt rätt i tiden. Det man ibland kallar tidsanda är en annan konceptuell konstform, baserad på att tiden bär på andligt stoff som smetar av sig på verket, ursprungligen är uttrycket hämtat ur den romantiska erans instrumentalmusik, när tonsättare som Beethoven strävade efter känslomässig befrielse från begränsande ord och begrepp, något som i sin tur smetade av sig på andra konstformer. Jag tänker inte gå närmare in på Hölderlin, Novalis, Feuerbach och de andra gossarna, sådant är enkelt att googla loss på för den som vill, men vad Warhol gjorde och kanske förstod - i vilket fall så förstärkte han det - var att kommersialism var en mycket potent medspelare och exakt vad hans motståndare inom Fluxusrörelsen protesterade mot. Kommers som konst, så kan man förklara Andy Warhols konstuttryck kortfattat, och när han dessutom lät trycka upp sina alster med hjälp av ideellt arbetande kändisar slöt han cirkeln. Att äga ett verk av Warhol är som att äga en tid ihop med kändisskapet. Idoldyrkan? Klart som sjutton att det finns ett andligt innehåll i det konceptet, må det vara banalt.

För att äga en Warhol-Marilyn idag behöver du punga ut med nära två miljarder SEK, nota bene att denna akuta prisstegring hänger ihop med hur verket ser ut, för ju mer naturlik hon är, det vill säga vilka färger hon har i ansiktet, över ögonen, håret etc, dess mer betingar värdet på konstbörsen. Märkligt, inte sant? Men det är inte märkligare än att oron för att bli uppfattad som okunnig eller dum intimt hänger ihop med hur tjock din plånbok är. För alla vet ju hur den äkta Marilyn såg ut...

Nå, i alla fall. Konceptkonstens uppgift var som sagt att undfly samtliga ramar och begränsningar, och precis som Arts- and Crafts-rörelsen gjorde under ett föregående sekel, motsade man sig en robotisering av människans skapandekraft i en industrialiserad och genomkommersialiserad tid. Genom att göra sin konst omöjlig att sälja (happenings och gatukonst säljer sig svårligen på konstmarknaden), försökte man undvika konsthandlarnas koppel och ledband, vilket dock gjorde det svårt att försörja sig. Inom konstmusiken lyckades man litet bättre på den biten, och vore det inte för att John Lennon såg Onos lilla takmålning "Yes" då hade hon kanske inte kunnat fortsätta sin konstnärliga bana. Ono som var intimt förknippad med Fluxus har gjort flera uppseendeväckande och viktiga verk, ett par av dessa har jag tidigare skrivit om på bloggen.

 

Warhol's Marilyn Portrait Sets Record with $195 Million at Christie's - WSJ den 9 maj 2022

Köpare: Larry Gagosian, gallerist med privatsamling (whot?) har nu definitivt sett till att säkra sig en plats bland världens top-ten inflytelserika konstkännare, en ranking han förlorade av osagda skäl 2010.