"En turist utan pengar är en vagabond – en vagabond med pengar är en turist." NerAlleh. 1886
Ssgr (till I): VAGABOND-LIV. liv (se d. o. I 3) ss. vagabond; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om fritt utövande av intellektuellt l. kulturellt arbete; jfr vagabondage, vagant-liv. En lärds vagabond-lif, då han är spännd ur skacklorna af de strängare studiernas rustvagn. Törneros (SVS) 2: 102 (1826). Verd. 1891, s. 174.
Vad är en vagabond i ett post-postmodernt samhälle, när vi både har och saknar möjlighet att resa, och ett ökande antal människor måste förflytta sig för att överleva? Ligger svaret i skillnaden mellan behov och begär? (Jag måste skriva om husdjur...)
Det finns en principiell skillnad. När vi tror att marknaden sköter allt, eller att staten måste intervenera, glömmer vi bort att både stat och marknad är styrda av både behov och begär, och att det bakom orden marknad och stat alltid finns ett ego. En politiker, oavsett ideologisk hemvist, är försjunken i sina personliga behov och begär. Marknadskrafterna består av människor, såväl i toppen som på botten. Om vi skulle vända oss till Maslows behovstrappa då, en schematisk världsbild från en tid då framtiden låg öppen och världen var en arena för politiska ställningstaganden. Man trodde då på politisk förändring för allas bästa, men sedan dess har vi fått män som Bolsonaro, Trump, Putin, Orbán och Jinping. Samtidigt.
Feminismen under postmodernismen ställde frågor om vem, vad och varför. Att förflytta sig blev satt under lupp, problematiseringen gav konsekvensanalyser som sträckte sig vida utanför magen och plånboken hos den gängse forskaren. Olika människor med skilda behov och begär fick tillfälle att vädra sina åsikter. En del av rösterna var högljudda och ville återfå kontrollen, medan andra undrade varför frågan över huvud taget ställdes, alla krävde omedelbar förändring. Synen på gränser visade sig vara olika, liksom vad frihet innebär. Sitter vi, eller sitter vi inte i samma båt? Globalt och universellt sett sitter vi faktiskt fast på samma lilla farkost, detta guppande nötskal i havet betraktad på avstånd med en blick högt ovanifrån. Samtidigt gör individen där nere i skalet allt för att slippa hamna i den sämsta klassens mat, utsiktslöshet och krav på sanitet - sådant sköljer man bara överbord. (Någon sköljer det överbord, oklart vem, men det hör till privilegiet att slippa tänka på självklarheter, precis lika självklart som att anta att smulorna vi slängt går till någon behövande.) Vi sitter visserligen fast, men med olika behov och begär. Hela skillnadssnacket har blivit så självklart att det kallas naturligt. Guds vilja är åter lag. Brasilien har därmed Narkopentekostalism, USA har framgångskyrkor, Ryssland har Kirill, och Kina har Politbyrån, för att någon ordning ska det väl ändå finnas. I Sverige har vi, eller har vi, folkhemmet.
Vilken tur att jag som har råd kan betala för det dåliga samvetet, så att medel går tillbaka till de som saknar möjligheterna, och behoven. Säger en del. Medan andra menar att det kan räcka med att få bli mätt en gång om dagen, gå på toaletten utan att bli sjuk, och att hoppas att barnen ska få slippa samma elände. Partyresa eller klassresa? Mor eller tonårspojke? Behov och begär.
Tag modersrollen som ett exempel på en roll som har växlat med tiden. Behoven hos mödrar är olika, begären de har likaså. Viljorna är lika många som omständigheterna, drömmarna om frihet lika disparata som antalet hudceller. Möjligheten att välja, eller att påverka sin situation är väsensskild mellan alla mödrar som sitter i nötskalet. Alla mödrar är olika mödrar, mödraskapet skiljer sig lika mycket som antalet födslar. Vi har fått livet, vi har inte valt det, inte heller har vi fötts med förmågan att hjälpa andra (det har blivit en ideologi). Så snart en moder sätter sig på sätet i flygplanet vet hon att andningsmasken är personlig. Så länge som hon sitter ned, vill säga. Således, och med samma logik kan även luften, vattnet, jorden, regnet och solen bli förhandlingsbara, eftersom behoven och begären finns. Allt går att problematisera, det är bara Kontexten som skall justeras litet först.
På swahili heter det: En hand kan inte nära ett barn. Det kallar jag kontext. En annan kontext är denna, varning för kritik mot det "sunda förnuftet".
Jag läser nu Illusionernas bok av Paul Auster efter att ha ratat Bolaños vilda detektiver, den läser jag om igen en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar