Regn II

Jungfrulin

 Det har varit blåsigt de senaste dagarna och regnskurar har avlöst varandra, stundvis har de varit ganska häftiga så jag har fått binda upp det lilla veka päronkvittenträdet vid ett armeringsjärn som jag hittade i garaget. Det är ett bra garage, mycket som finns där inne kan jag använda för plötsligt uppdykande problem, det är tur att man inte gillar att slänga saker. När jag kom hem efter inköp och simtur hann jag precis ställa kassarna under de lågt hängande grenarna på monsterboken innan ösregnet kom. Det gick så fort och med sådan kraft att baksätet skulle bli fyllt om jag inte genast hade skyndat mig tillbaka för att stänga bagageluckan. Efter att ha kokat ett knippe grön sparris och gjort en variant på grekisk sallad kom solen tillbaka, så jag fixade sittplatsen på söderläget och hann nästan äta upp allt innan det var dags för nästa skur. På kvarten när jag satt där kändes världen plötsligt hel och harmonisk igen. 

Jag har tyckt att det har varit svårt att ta in allt som har hänt runt om mig och i världen på sistone. Det förra, obegripliga inlägget skrevs i förtvivlan efter (senaste) attentatet i Texas där en ung man skjutit ner nitton små barn och två lärare på en skola. Och snart är det morsdag och ytterligare ett datum av familjärt slag som lägger sordin på tillvaron. En del saker ska man bara genomlida. Jag märker hur svårt det är att sätta ord på saker som är svåra att förstå, som ondska och orättvisor. Först är det detaljerna som försvinner och kvar finns bara ord där innehållet blir högst personligt. Efter ett tag klarnar det, men jag behöver den terapeutiska biten. Att skriva är som att rensa skallen.

Jag har träffat en intressant person på badhuset. Hon är litteraturvetare och kommer från Berlin, och vi har börjat inleda ett samtal som jag hoppas kommer att fortsätta. När vi pratar mixar vi tyska med svenska, (ibland blir det engelska) och fyller i där vi glömt ordet på endera språket, på så vis hjälper vi varandra med förståelsen. Våra samtal är mer kulturella än jag är van vid och jag är både tacksam och glad. Förra gången vi sågs utbrast hon med ett brett leende att jag var en väldigt tysk personlighet. Det finns väl ingen mer än jag fattar vad det innebär, men hon förstår vad det betyder för mig. Vi har pratat om den kollektiva skulden som tyskarna bär på sedan hitlertiden, och om den oberättade historien som fortfarande behöver skrivas; den som handlar om att kunna vara stolt över sitt tyska arv. Arvet handlar om att vara medveten om sin skuld och kunna bearbeta detta så fasansfulla på ett kollektivt plan. Tyskar är innerliga, diskuterande, villiga att reda ut och filosofera, och tar varandra på allvar (ja, jag tillåter mig att generalisera även om det motsatta händer, både nära och på avstånd). Den samvaron har jag saknat. Ja gud vad jag har saknat att kunna diskutera och fläta in alla möjliga tankar och låta dem mynna ut i något helt nytt. Det rena nöjet av att få prata och dela upplevelser och tankar med någon som uppskattar själva pratet, där innehållet inte måste följa en agenda eller rak kurs, utan diskussionen får leda samtalet dit det vill. Idag hade hon med sig ett par böcker på tyska som vi hade pratat om, och jag ska få läsa dem i lugn och ro. Det ska jag göra direkt efter Auster, som förövrigt är underbar, precis lika fantastisk som den lilla boken med essäer av Tove Jansson som jag också hade lånat av en kompis. Två fullkomligt olika författarpersoner, med två skilda sätt att se på världen, ändå har de båda en grundsyn som är hoppfull och vacker utan att bli rosa fluff och enhörnigar. Båda ger en förhoppning om att allt kan förklaras och förstås, att människor är fulla av fel och ständigt gör misstag men ändå är älskvärda, eller snarare just därför. Precis vad jag behöver läsa nu, en ärlig och försonande ton. 

Ikväll ska jag gå och se en kompis spela med sitt band på Stationen. Tänka sig att min gamle rolige kollega från Det Stora Auktionshuset i Storstaden ska spela i Röstånga, det var en himla tur att jag såg evenemanget när jag loggade in på fejan igår. Man ska ha tur, eller så ska man ta chansen. Vilket som, så ska det bli gôj.