Mittpåmaj

 Nyss prasslade det vilt från farstun där katten ligger alldeles stilla. Där under honom försöker en igelkott krafsa sig in under trappen. Det har blivit ljust och för varmt för jakt, och nu är det dags för trädgårdens kvällsskifte att komma till ro. Igelkottens närvaro struntar katterna fullständigt i, det är bara jag, som med mobilen i handen och med min klumpiga lekamen smyger mig så nära jag bara förmår utan att skrämmas, bara för att ta den där bilden. Så oerhört tragiskt det är att behöva bevisa en helt naturlig existens på det viset, hinner jag tänka några gånger medan jag trasslar mig fram. Jag försöker blidka igelkottens tålamod (muta) med en bit skinka. Efter att ha flyttat sig några gånger till har ettåringen slutligen bestämt sig, och kurar ihop under kattens andra favoritplats under buxbomen. Där lär den kunna ligga ostörd åtminstone fram till sen eftermiddag, när solen gassar på från sydväst. Det strategiska läget, katternas lakoniska obryddhet, och små spår av bajs med glittrande insektsvingar i betyder att den troligen har varit närvarande ett tag. Det är bara jag som lägger mig för tidigt, för att kunna gå upp för tidigt, och njuta av tystnaden och en vaknande natur alldeles för mig själv, så som jag gillar det. 

Vid den här tiden på året har bokhäckarna nyss slagit ut, de ljust gröna bladen hänger litet fjuniga och slappa från tunna och veka grenar. Grannens biltuta bekräftar att han har sett att jag sitter i korgstolen när han kör förbi, men om en vecka eller så är både boken och linden utslagna, och då har trädgården blivit helt ointaglig för nyfikna blickar. Då kan både igelkotten och jag leva de liv vi tycker om.

 

 

Trädlärkan har varit tyst ett tag, jag hoppas att det beror på att matningen har tagit över engagemanget. Trädpiplärkan och sånglärkan hörs däremot än, de turas om med underhållningen under dagens ljusaste stunder. En gök kretsar runt torpet, på lagom avstånd så att vi som lever här slipper förskräckas alldeles. Ljudet av gök är trevligast på håll, precis som näktergalen, som jag gärna hör om kvällar och morgnar från kvarnruinen, även om hans besök där är mer sporadiska än mina. För att möta näktergalen får jag numera ta mig till andra sidan om ån*, där som kossorna håller till och marken fläckvis är oförstörd vid sidan av tidigare hård exploatering efter kaolinlera och granvirke. När jag sitter där inne i skuggan av buskarna och snåren kan jag höra honom småprata, det är ett mjukt och varierat tjatter med gutturala infall som snart kommer att övergå till bombastiska trumsolon och trumpetstötar, men vid det laget är jag redan på väg. Ärtsångare och törnsångare har sjungit sedan en dryg vecka och snart kommer törnskatan tillbaka för att hitta sig en partner. Bättre plats är svår att finna, här får törnbuskar och snår ännu växa sig vilda och betesmarkerna är små och bjuder in smågnagare och insekter att bygga bo och föröka sig. Att livet är bräckligt påminns man inte om här.

 

I trädgården häckar nu svartvit flugsnappare i sin holk och svarthätta i sitt rede på lekstugans motstående gavlar, talgoxen och koltrasten är inne på sina andra, och kanske till och med, tredje kullen ungar. Skatorna har fått börja om efter en plötslig raid från en kråka som hastigt plundrade boet på ungarna. Sorgen är kort, de håller ihop i vått och torrt, skatorna - precis som tranorna som lever ett tufft liv hos nybyggarna vid Svältebacken. Paret har fått börja om från början efter att någon oförsiktigt fällt några björkar alldeles vid det gamla redet. Människor... Över den gulnande fjolårsmossan spirar gräset, där som revsuga och tusenskönor, maskrosor och andra örter får bo, och där bina och insekterna trivs, precis som jag. 

 

spjutflickslända

Trollsländesäsongen är också inledd, igår kläcktes en stor mängd fyrfläckade och guldtrollsländor i dammarna, vid sidan av citronfläckad och nordisk kärrtrollslända (och fyra olika flicksländor), och idag såg jag de första sandflodtrollsländorna som hade tagit vägen via bäcken in i min trädgård för att fira det nya livet som bevingade insekter. Festen har börjat. 

* dagen därpå (19 maj-22) visade det sig att inte mindre än fem näktergalar hördes där jag hört dem för tre år sedan och tidigare, vilket bevisar att min oro har varit helt onödig. Vi är nästan tillbaka på de rekordnivåer jag varit van vid, och dessutom hördes en kornknarr på precis samma ställe som 2013 och på kvällningen hade jag tre kattugglor och en patrullerande morkulla på tomten. Fescht! 

 

The Allman Brothers - In memory of Elizabeth Reed (live 1970)