På kvällen den 9 maj anlände göken. Och lika abrupt som hans högljudda koko slog ner från en av asparna i nordvästra hörnet och oroade småfåglarna, kom sommargrönskan. Torpinnan hann precis tvätta och torka en tvätt och plocka ut vinterfönsterna innan det första sommarregnet kom och under skuren passade hon på att koka sig en höna (köpt, eftersom hon nog aldrig skulle kunna bli helt naturaliserad lantis) inför veckans gråväder. Det var ett gott liv. Blott fem mm regn räckte för att bokbaden skulle vecklas ut, och för att kirskålen skulle spränga upp den torra jordskorpan och börja inta vitsippelunden, rabattkanterna och gräsmattan, precis som varje år.
Nu står hela trädgården och skular under gröna parasoll och vattendroppar glittrar i daggkåporna. Från fruktträden surrar bina, de har flyttat sig från häggmispeln vars snövita kronblad täcker den nya planteringen. Söta och lätta dofter sprids från häggen som vajar intill bäcken och från äppelträdet, som har vecklat ut sina rosa kalkar och skamlöst blottar sina inre behag. Torpinnan tycker att det vilar något magiskt över årstiderna, de är bekanta och ändå är hon lika förstummad varje gång förändringen sker.
Hon ägnar mycket tanketid åt sådant som hon läser, och tänker att förändringar inte alltid är goda, likväl att många ändå är det. Vore det inte för förändring skulle hon inte ha möjlighet att leva som hon gör, å andra sidan, vore det inte för att landet hade levt tryggt i skuggan av omvärldens krig under tvåhundratio år, hade välståndet hon nu njuter av inte kunnat existera. En gång för snart ganska exakt tio år sedan beslutade hon att flytta från storstaden med sin dotter, och aldrig har hon ångrat det. Visst har det funnits problem, och ibland har hon tyckt att det har känts övermäktigt att finnas till, men tack vare omgivningarna har hon alltid lyckats kravla sig upp igen, precis som kirskålen, nässlorna och vitsipporna.
Frihet, demokrati och mänskliga rättigheter är inte självklara. Överallt kringskärs grundläggande behov av att leva ett gott liv. Mat, vatten, sex, njutning, sömn, dessa måsten som vi delar med resten av jordens alla organismer står under attack, och den som attackerar är en art av jordens alla små kryp. När människan uppfann sina gudar gjorde hon det ur ett behov, hon behövde förklaring och ursäkter för sådant som hon har kallat mänskligt. Tillsammans med gudarna har misstag kunnat transformeras, knådas om, bäddas in och glömmas, strukturer har normaliserats och realiserats. Med lupp har hon kunnat se djupt in i kosmos, och hon har slätat ut och förklarat kaos. Slutligen har gudarna klättrat ner från sina olympiska moln och nu vandrar de runt på jorden. Denna urkraft med rätten att förgöra och skapa går mitt ibland oss idag, vi ser det hända men låtsas som om det regnar.
När Robert J Oppenheimer, den amerikanske fysikern, såg ljusskenet av den första atomsprängningen i Alamogordo i New Mexico skall han enligt egen utsago ha dragit sig till minnes några rader ur Bhagavad-gita, det klassiska diktverket på sanskrit som skapades några århundraden före vår tideräkning. Raderna lyder i den engelska översättning som Oppenheimer hade i åtanke: "If the radiance of a thousand suns were to burst into the sky that would be like the splendour of the Mighty One and I am become Death, the shatterer of worlds". Det var den 16 juli 1945 och Oppenheimer tar gudens ord i sin mun. Omedelbart efter inleddes atomåldern, bara tre veckor därpå föll bomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Fritt efter Sven-Eric Liedman.
För övrigt anser jag att vi inte skall gå med i Nato.
Matkrisen kan bli värre än tidigare prognoser - OmVärlden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar