spänningsfält

Heimat land, Karin Mamma Andersson

 Filosofer tittar på vad är, naturvetenskapare på vad gör, idéhistorikerna försöker förklara sammanhangen som binder dessa samman, ur ett humanperspektiv. Utan de båda ytterligheterna, som humaniora och naturvetenskap hittills har utgjort, skulle vi inte inse att det är beroende på hur vi ser på oss själva som vi över huvud taget kan tolka vad omgivningen gör med oss - samtidigt är tolkningen av det som omgivningen gör beroende av att vi anser oss ha en grundmurad förståelse för funktionerna, men att den grundmurade förståelsen ändrar hur vi är, med tiden, behoven och kraven...

Sakta börjar de gamla barriärerna luckras upp och kvalitativ kunskap tvinnas samman med kvantitativt. Åtskillnaden mellan jag, du, vi och de, springer ur en dualistisk syn som kommit ur behovet att särskilja för att bringa ordning. Den ordningen har lagt långa revlar som riskerat att sluka allt annat som inte har passat ordningen, om det inte vore för ett litet motstånd som vi har kallat tid. 

Objektivitet. Ett ord som jag har knuffats med sedan jag först mötte det under mina högskolestudier, vilket var under poststrukturalismens slutskede och postmodernismens era. Det var något i ordet som skavde illa, eftersom allt fler med olika bakgrund, ras, klass och ålder började läsa det digra ursprungsmaterialet, kallat fakta som så länge hade fått stå oemotsagt och kallats objektivt, sanning och kunskap. Nya röster som inte kände igen sig i förklaringsmodellerna hävdade nu sin objektivitet. Först måste vi inse betydelsen av ordets förmåga att påverka innan vi kan åtgärda de missförstånd som ordet har skapat. Först lär vi oss gå, innan vi kan springa. Vi lär oss ett språk, det är inte medfött, och därefter lägger vi in värderingar i det språket. Vi läser därefter, med värderingarna i bagaget, den kunskapsmassa som ligger till grund för vår förståelse för omvärlden, och som vi skall vara en del av att förklara. Är du skarpsynt och klartänkt ser du sprickorna och försöker att åtgärda dem - med risk för att bli utfryst och fattig. Är du smart ser du sprickorna och drar nytta av dem, för att förkovra dig och slippa riskera att falla i onåd under din livstid. Det är bara tiden som avgör vilken förklaringsmodell som är funktionsduglig, och slumpen. Både tid och slump har vi försökt att kontrollera, likväl och ständigt är de undflyende.

Ordet objektivitet har flyttat in i finrummet igen, efter en tid av misshag och oro för att trampa på ömma tår. Idag är alla bekanta med ordet och dess betydelse av kärna, sanning, giltighet, men vi har även förstått att använda det kontrollerat. Objektet har aldrig försvunnit, det är omöjligt eftersom det är det enda vi har med oss där vi går, vart vi än går. Den inre vetskapen om att vi ser, känner, tycker, tänker och tvivlar är ofrånkomlig men ständigt ifrågasatt, såväl från oss själva som vår utsida. Det är vad som danar oss som varelse. Vi vet att vi lever.

Subjektet är det som varelsen blir i mötet med tingen runt omkring. Precis lika magiskt som smärtan (som är objektiv) faktiskt kan förändras i karaktär när vi har fått en förklaring. Allt som sker när frågor hopas, åsikter besannas eller kritiseras, när du och ditt inre plötsligt inser att du har haft fel, eller rätt, och kanske måste ändra på inställningen till omvärlden, och förstår att du inte står ensam i att skapa en gemenskap. Subjektet är alltså en kulturell-miljöberoende del av jaget. Objektet däremot, är en varelse med förmågor och som kan förändra sig i förhållande till kulturen och miljön, det är Schrödingers katt. Subjektivitet innebär underkastelse medan objekt är det som granskas, och oberoende av vad det är som granskas, kommer det alltid vara underkastat en åsikt som formats av de förmågor som granskaren har. Upplevelsen är alltid objektiv, men så snart den lämnat det inre rummet och filtrerats genom olika kommunikativa kanaler byter den skepnad och blir subjektiv. Och det är här jag tycker att det blir spännande.

Så snart vi (in)ser att vår potential är begränsad, (in)ser vi även andras potential. Att andra varelser, livsformer, människor, åldrar och kön också är begränsade, men samtidigt utgör den bästa formen med de bästa möjliga egenskaperna, givet kulturen och miljön. Att stå ödmjuk inför sin omgivning. Att äga minneskapacitet är inte längre det som utgör skillnaden mellan människa och djur, lika litet är det planeringsegenskaper eller förmågan att lagra, tänka abstrakt eller leva i tolkningsbara strukturer, allt detta delar vi med svamparna. Vi är vi, ihop med andra vi som lever på den blå planeten, och som vi inte klarar oss utan. Utan alla objekt vore ingen av oss subjekt, vi hade då inte haft någon existens, med allt vad det innebär. Jag och vi är en viktig del av ett mycket specifikt levnadsmönster i det vi har kallat evigheten. 

Oavsett vad vissa objekt har fått för sig.  

När objektivitet bytte plats med subjektivitet, öppnades dörrar som tidigare hade varit hermetiskt stängda. Ja, åtminstone inom forskningsfältet, för inom politik och ekonomi står dörrarna fortfarande orörda. Kan det ha med okunskap att göra, eller är det bara en simpel maktmetod? Bara genom att ta objektiviteten på ett personligt plan skulle vi kanske sluta lägga ansvaret på något utanför egot, det skulle innebära en radikal förändring från grunden, en simpel men revolutionär tanke som skulle kunna lösa många problem, (inte minst inom tillväxtoptimismen) och samtidigt kullkasta många skeva självbilder.

Jag fick en blå hortensia i gåva en dag, med stora lockande blomlika klänningar som skall leva i minst 150 dagar, enligt etiketten. Problemet är att växten saknar reproduktiv förmåga liksom pollen och doft, viktiga egenskaper som insekter kräver för att slippa ödsla värdefull tid på besöket. Därmed är växten inte mer än papper för en pollinatör, precis som värdepapper är för en arbetare, generellt. Luras vi för att vi kan, eller för att vi inte kan, det är frågan. Att sälja in en blomma som man har fråntagit rätten att föröka sig är både elakt och dumt. Men framförallt är det girigt, en av de mänskliga egenskaper jag verkligen skäms över.

Jag har läst Dykvinnan, av Oates, och jag läser Americanah, av Ngozi Adichie