Samtal på Wanås

Anne Thulin, Double drible, 2010

 Att besöka Wanås kräver en del planering, även för någon som bor i Skåne. Eftersom skulpturparken mest händer utomhus blir vädret en sådan sak som inte kan förbises, inte heller tiden det tar i anspråk från att man har låst dörren om sig och beger sig av tills man har låst bilen om sig och kliver genom parkeringens snurror. Om man tar sig en heldag däremot, och packar med sig litet extrakläder, och kanske passar på att hälsa på någon i närheten efteråt, blir det lilla besöket plötsligt ett helt äventyr. Bara genom att undvika de stora vägarna kan resan dit och tillbaka bli som att fara genom ett konstverk. Nu är fälten och skogarna i det ystraste stadiet och lyser i gult, ljusgrönt och koppar, och regnet som har bundit marken sprider blå dimmor istället för rosa damm, även om det också är fint på håll. Om hösten, när plogar driver upp fåror i jorden, är det som att köra runt i ett grafiskt blad men nu är det som att vada i en akvarell. Regnet avtog snart så att en skir dimma höjde sig ur marken och daggdroppar glittrade från blad och strån. I dammarna föll lätta vattendroppar som spred ringar över vattenytan och lockade karpar att plaskande nappa sig en smaskig slända. Lätta var även dofterna, storrams och nyutslagen ek i skogsparken, syrén och rhododendron vid slottets tennisbana och mullig mossa i kärret. Jag fick en timma och hann därför inte mer än nudda vid omgivningarna innan det blev dags att vandra tillbaka till ladan vid parkeringen igen, där som samtalet skulle ske. Över restaurangen och under snedtaken med stora takfönster som sprider ett skönt ljus från trädkronorna utanför sitter man med andra som har noterat evenemanget. Framför mig kliver Klas Eriksson in över spången. Han sätter sig vid ingången med sin lille terrier, dold bakom en yvig blombukett som står på programbordet. Jag sätter mig på stolsraderna längst bak i hörnet, som vanligt eftersom jag inbillar mig att jag annars blir störd av ljud, men egentligen är det lika mycket för att jag har fått nog av att bli granskad och föredrar att vara den som granskar. Han vet såklart inte att ett av hans verk hänger så att jag ser det varje dag, och inte heller hur mycket jag beundrar hans sätt att skapa konceptkonst av samtidens konsumism, alltid med stor ironisk blick på samtiden som han ser på med en fast förankring i konsthistorien, och hur han bollar med oss betraktare som vore vi på cirkus. Han är rolig och intelligent, en vacker själ, ödmjuk.

 

 

Sara Stridsberg presenteras, likaså hennes medtalare Ingela Olsson och Annika Elisabeth von Hausswolff av moderatorn Sinziana Ravini som är psykoterapeut, kurator och konstkritiker. Efter några timmar och en paus med kaffe i entréladan och litet tid för promenad - jag kom litet försent till andra halvlek - fortsätter samtalet. Allt avslutas av ett framträdande av Sibille Attar som gjort musiken till Stridsbergs pjäs Sårad Ängel, i regi av Rebecka Hemse. Även om allt lätt hade kunnat bli en del navelskådande stockholmiana (visst blev det, men är det inte oundvikligt?), kände jag att jag drogs med i samtalet och skrattade utan att känna mig koreograferad eller tvungen. De fyra vännerna på scen hade visserligen vänskapsband, men de var så löst knutna och fladdrande så att man kunde känna sig delaktig, till och med i humorn. Att välja en terapeutisk ton för samtalet var ett kul grepp, deltagarna kan gömma sig bakom sina dumheter och låtsas vara människa, som vem som helst, för en stund. Stridsberg kunde tillåta sig att vara vulgär, Olsson förväntades svära, och von Hauswolff kunde skratta litet utan att behöva avslöja sig för mycket, eftersom det riskerar att klä av hennes magiska konstnärsrobe och skingra glittret. Olika konstnärsroller kräver olika framtoning, det var väldigt tydligt här. Bara Sibille Attar som yngst och råast i gänget måste föra sig, trots att hon är känd inom indiegenerationen är hon här outsider och tvungen att tygla sig genom ett litet överdrivet hövligt manér. Men det gjorde hon så bra, så smart, och så tvunget att hon utan tvekan framstod som den mest känsliga av dem alla. Det påminde om hur jag själv hade gjort som nyinflyttad skåning i Stockholm och cafébiträde i Östermalm. Man spelar över och speglar därmed fåfängan. Attar vann mitt hjärta, (vid sidan om Klas Eriksson), hon har en persona och framtoning som lämnar något åt fantasin. Jag menar inte att de övriga inte har det, utan kanske bara att deras yrken kräver att de måste framstå som äkta och genomlysta. Då blir det lätt så att människan bakom den där teatermasken egentligen vill vara något annat, någon annanstans, slippa vara genomlyst och genomärlig, och döljer sig för att orka vara en av oss. Det är mänskligt, men bygger en barriär som dämpar det inre ljuset. Eller så är det helt enkelt bara så att jag har lättare att förstå en outsider som inte har valt rampljuset. Kalla mig snobb.

 

Antony Gormley, Together and apart, 1998