Red Herring

När pandemin blev en allmänt känd realitet för ganska exakt ett år sedan köpte jag mig en liten sagobok i den lokala bokhandeln - Piketty på tre röda av Espen S Titland från 2015 av Daniel Suhonens lilla förlag Leopard & Katalys. Jag blev intresserad av att veta litet om fler ekonomiska teorier utöver de som vanligen figurerar i mediala sammanhang, och som behandlas som sanningar och genererar priser och uppmärksamhet - och för att jag inte hade tid eller möjlighet att fördjupa mig i originalupplagan, förstås. Ja, jag vet. Men eftersom jag ändå är någorlunda bevandrad i idéhistoria och ganska van att ta mig an texter kritiskt, så tog jag risken. En ingång är ändå en ingång, och en start en start, och hur svårt kunde det vara? Ekonomi handlar egentligen om hushållande av resurser, och det är jag ändå ganska bra på... 

När jag från min lilla lya kunde se hur enorma statliga tillskott av kapital (och senare även grundlösa lån som bara kan genereras genom sedelpressning) gick till näringar som egentligen redan gick bra och kanske t.o.m nått sin peak, tyckte jag mig se en parallell till historisk tid. Hos Piketty fann jag därför en tänkare som tänkte liksom jag, att krångliga teorier kring enkla ting ofta handlar om att man har något att vinna på det. Sedan dess har jag kikat litet på Ekonomibyrån, för att se hur man talar om pengar inifrån den ekonomiska sfären, och blivit ännu mer övertygad. Coronabubblan är vår tids största omfördelning av kapital, och den utvecklingen går bokstavligen med blixtens hastighet eftersom vi kan tala om en digital lavin, för att använda ytterligare en metafor.

När pandemin slagit sina klor i oss och blivit medialt förstasidesstoff är det lätt att missa den stora bilden. Krig, svältkatastrofer, naturkatastrofer, klimatet... stora globala frågor har fullständigt satts på vänt (jo, det pratas en hel del, men vad görs?) och vi matas med saker som för ett år sedan bara hade skakats på huvuden åt. Och när vi ska återgå till att prata ekonomi och ställer oss frågan vilket slags samhälle vi vill ha, står det klart för mig. Vi behöver en kartläggning av vem som äger vad, och inse att skatteinformation är nödvändig för att undvika skatteflykt. En global förmögenhetsskatt är en nyttig utopi, och fullt görbar. Pikettys slutreplik är att politisk handling är nödvändig för att hindra ökad ekonomisk ojämlikhet, och att det är upp till oss. Ja, vem är det som skapar tillfällen för ökad ojämlikhet egentligen? Tänk på det nästa gång du går till valurnorna. Det behöver inte vara så mycket svårare än så.