Under det att jag tittar på K-special och avsnittet om Lars Norén, slås jag av det som Auschwitzlägerfången och Primo Lévis lägervän, Jean Samuel, berättar. Noréns frågor avslöjar hur han arbetar för att nå fram till den inre kärna av förändring som han menar måste ha skett under vistelsen på koncentrationslägret. Jean Samuel svarar då att vår personlighet är predestinerad. Vi är den vi är födda till och det är inget något i världen kan förändra, säger han. Och här drar jag efter andan.
Noréns hela livsverk handlar om en motsatt ståndpunkt, att vi kan förändra vår personlighet med händelser och över tid är även en tes som sammanfaller med all samtida forskning. Plötsligt kullkastas allt, och efter händelserna runt pjäsen 7:3 och Malexandermorden, drar sig Norén bort från rampljuset, det måste ha varit förödande för vem som helst.
Att personligheten kan vara genetiskt betingad bekräftar de forskningsrön om genetik som kommit alldeles nyligen, och jag blir både rörd och bestört av den styrka som Jean Samuel besitter i sitt uttalande. Att våga tala om förutbestämd personlighet var vid tiden för intervjun något som flertalet då skulle avfärda som banalt och religiöst svammel, och att dessutom yttra detta under en filminspelning med en världskänd dramatiker av rang som byggt hela sin karriär på motsatsen - är väldigt starkt. Norén vill ha, han behöver och önskar äga kunskapen om livets föränderlighet, för att därefter kunna gestalta den kända bilden på scen, och blir därför uppenbart besviken på det enkla svaret. Vem kan klandra honom?
Om verklig unicitet är att bli sedd för den människa vi är, och inte den vi förväntas bli, då kullkastar svaret om en oklyvbar inre personkärna inte bara Noréns karriär, utan mosar även sönder många människors egenbild. Att verkligen vilja se att människan som står framför oss är unik, kräver ett förstånd och erfarenhet, och framför allt att modet, att verkligen förstå vem vi är själva. För utan jämförelse med oss Själv är det svårt att bilda sig en uppfattning om den Andre. All omvärldsbedömning sker ju i hjärnans vaacum, och utan självkännedom blir det lätt att jag väljer en fantombild som passar in i min egen narcissistiska förhoppning om vad jag är. Det är även den bristen på självinsikt som jag tror gynnas och frodas av en pandemi, och som bl.a göder en tro på att det som nu sker, det gäller inte mig. Vi behöver helt enkelt nära kontakt med andra för att se oss själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar