Coccothraustes coccothraustes

Edgar Degas, 1882

 

 En underbar promenad på nya favoritrundan löser inte bara tankeknutar utan gör gott för både själen och benen. Idag mötte jag flera hackspettar inne i bokskogen, särskilt minnesvärt var en stund ihop med en ensam spillkråka som väl synlig lät höra sitt vemodiga skrik och trummande från högt uppe i en död bokgren. Ett mindre gäng stenknäckar hördes från björkriset nedanför vulkanskogen, och så fick jag se fjällvråken igen som håller sig i närheten och visar sig nästan varje dag. Flera ormvråkar med såklart, den ljusaste börringevråken med helvit mage dök upp vid det gamla vanliga stället vid skogshagen invid ån. Den har varit en utmärkt mall under de tillfällen då de har dykt upp samtidigt, och nu tycker jag att jag kan se skillnaden. Fjällvråken är symmetriskt tecknad och har en tydlig rand på stjärtfjädrarna, medan ormvråken både kan vara asymmetrisk och ha större färgvariation. I jämförelse är fjällvråken både större och smäckrare och låter litet ljusare. Jag skriver det för minnet. Över den lilla trädkantade strandängen alldeles vid hemmet seglade en ensam glada över ett gäng sturska korpar som retades, lekte och visade upp sig. Härligt. 

I morse lyckades jag lösa ett par jobbrelaterade problem, och framåt lunchtid steg temperaturen så pass mycket att isproppen lossnade ut till badrummet, och det visade sig att rörledningen var intakt. Plötsligt blev det litet enklare att leva, särskilt med tanke på vattenförsörjningen till hönorna. Nu återstår att ta hand om bilen, de större problemen får vänta men jag ser det inte lika mörkt längre. Det är inte mycket som behövs för att jag ska tippa över och bli ledsen just nu, inte mycket behövs för att jag ska bli nöjd och glad heller, så jag antar att man kan säga att det ändå finns en viss balans i livet. Jag tycker nog att jag gör rätt bra ifrån mig, trots allt. Att klara ett arbete utan rutiner eller riktlinjer är ändå ganska stort för en utmattad hjärna. Man får inte glömma bort att klappa sig själv på axeln ibland. Sedan badhusen stängde i december har jag lyckats hålla mig vid relativt god vigör. Ryggen har inte ställt till det så fasligt och håret har börjat anpassa sig till den nya rutinen och är inte lika fåfängt längre. Långt hår är lättare att fläta och få undan, och så kan man alltid sätta på en mössa om det skulle bli alldeles för hemskt... En annan fördel är att jag kör mindre bil nu, vilket är en stor framgång för både plånboken och självbilden. Frågan är hur länge jag orkar leva utan varmvatten, det tycks inte finnas några smarta lösningar som passar mina förhållanden så jag får nog avvakta tekniken eller bättre tider. Att tvätta sig i handfat eller balja tycker jag inte är några problem, tvärtom. Jag gillar att veta vart vattendropparna tar vägen, och att inte slösa på naturresurserna är en självklarhet. Dessutom så gillar jag den egna stunden med tvättlapp, en doftande tvål och hett vatten i balja, det finns en särskild skönhet i det enkla. Det som en gång började som en utmaning har nu blivit det normala. Man vänjer sig fort vid att inte ta något för givet. 

 

Edgar Degas, 1886