Idag inföll den meteorologiska våren i Skåne och på bara två dagar har det som en gång varit dött återfått livet. Det är ett mirakel varje gång. Första snödroppen, första biet, första utefikat på söderläget, nu glömmer jag bort månaderna av dammig inomhusvistelse och kan vända på dörrens betydelse. Utetiden tar över, sakta men säkert. Det är sportlov och jag har det som bäst på jobbet, tar långa promenader på platser och ställen där folk inte vistas, och visar upp och ger tips för att minska på markslitage och sprida ut folksamlingar. Den delen av arbetet är lätt det bästa jobb jag har haft, och jag blir alltid litet sänkt över att tänka på att projektet kommer att ta slut en dag. Men inget är för evigt, och jag tar med mig erfarenheten, det är en fantastisk chans och ett förtroende som jag är glad över att jag har fått. Till listan på yrkestitlar kan jag snart även lägga kommunikatör och informatör, vad jag ska göra av den erfarenheten vet bara framtiden. Det vore bra om jag hade litet mer kontorsdisciplin, för jag bävar inför den dag då jag måste redogöra för myndigheten, kolossen Jordbruksverket. Sådant prokrastinerar jag inte bara, jag förtränger det. Vi generalister samlar på erfarenheter, det är vår livsuppgift att samordna och agera med ryggmärgsreflexer, och vi gillar att svepa med hela armen över landskapet och måla upp visioner, men att dröja vid detaljer och fördjupa oss överlåter vi åt nördarna, våra älskade samarbetspartners. Bred kunskap kräver att någon petar i sidan ibland, stramar åt och samlar in. Drömmar flyter gärna ut annars. Omvänt behövs sådana som vi för att peka på riktningar, se the Big Picture och ta ansvar.
Av boken jag läser nu bli jag både hänförd och bedrövad. Det vackra språket, de personliga betraktelserna, vetenskapliga tolkningarna och historiska tillbakablickarna gör läsningen njutbar, trots att innehållet är mörkt som natten. Jag har lärt mig nya ord, fått ta del av fördjupad kunskap och tar med mig ytterligare en byggsten som bekräftar mina livsval, och ger mig makt och ork att fortsätta kämpa på. Och hos författaren har jag funnit en kär vän.
Igår gick jag runt Dagstorpssjön, och tog skåneledens markerade slinga eftersom det var väldigt isigt i norrlägena och sluttningarna. Litet längre fram i vårkanten när vitsippor och gullpudra visar sig kommer jag att smyga längs strandkanten igen, nu fick jag istället se mycket fint och vägbundet som jag hade missat tidigare. Stengärden, brydestugor, lämningar efter stenåldersbosättningar, gamla ödehus och gårdar. Det är vansinnigt vackert runt Frostavallen, och knäpp tyst. Lyxigt. Samtidigt kändes det litet sorgligt att veta att det bara var jag som såg havsörnen över sjön, där det för mindre än en vecka sedan hade vimlat av folk som åkte skridskor, grillade och åkte pulka. Var är allihop?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar