Det var en underbar helg, solsken och vitt gör under för omgivningarna och är en fantastisk humörhöjare. Jag ska inte glömma bort att det faktiskt är trevligt ibland också, utöver den vanliga ledan som inträffar då och då, och som jag vet beror på ett litet förhatligt virus. Makten det har över oss är så stor, och jag tänker väldigt ofta på vad som sker med oss som människor, när vi inte får umgås, eller ens berätta att vi gör det. Smittspårningsenheterna tas för att vara ordningsvakter och människor som ombes redogöra för sina kontakter vågar inte stå för sina snedsteg. Men vad värre är, är alla stackare som redan lever under hot i vardagen, och nu utan möjligheten att kunna berätta eller anmäla. Usch ja, det kommer att bli mycket svarta historier framöver.
Men åter till helgen, jag har varit hemma hos morsan igen. Hennes hus är stort och vi umgås kort och säkert. Jag försöker att inte oroa mig för henne när hon inte gör det, och vi vill umgås så mycket det går. Det gör oss båda gott. Under våra korta träffar hinner det inte bli några missförstånd, och vi fikar och pratar om sådant som dyker upp. Och medan jag tvättar håret på ovanvåningen tar jag hand om sådant som inte har kunnat fixas där uppe. Hemtjänstens service är förstås begränsad, och nu när reglementet är striktare har hennes möten även blivit kortare. Men hon är nöjd, hemskt nöjd, och det är ju bra. Mamma har även fått första vaccinsprutan som hon tog på vårdcentralen och då fick hon ett litet äventyr. Det är verkligen inte mycket som behövs...
Jag köpte en fin tröja av M som använder sin lediga tid till att sticka, och det gör hon så otroligt bra. Det är en underbar islandströja av Léttlopi, Gefjun heter mönstret och olivgrönt är garnet och jag bär den med stolthet; särskilt efter att tösens nye isländske rumskamrat (hon har flyttat), med beundran sagt att den är ovanlig. Det får bli fler tröjor av henne framöver. M har antikroppar sedan hon och mannen haft en dust av Corona i vår, så vi träffades i hemmet och pratade en stund. Det var förstås väldigt uppiggande. De bor så otroligt vackert vid en av byns sjöar, och som jag hann ta en runda runt innan det blev dags att köra hemåt till katterna och eldningen igen. Under den promenaden mötte jag ett gäng som skottade snö och beredde en skridskobana. Det var visserligen nollgradigt, men veckans stränga kyla räckte tydligen för isen att bära dem. Jag minns inte när jag senast vandrade på is på hemmaplan, så jag passade på att gena över den sista viken gående på sjön. Den känslan, när snön är orörd och gnistrande och solnedgången målar världen orange och lila, och det är alldeles tyst och lugnt; det är som om tiden står stilla och man äger en bit av den. Sol och snö, vilken underbart mästerlig uppfinning det är.
Igår blev det en fin promenad på hemmaplan med närkontakt av ormvråk och en större rovfågel som jag tänker granska litet noggrannare innan jag vågar yttra mig. Kikare i all välmening, men ibland skulle det behövas både skarpare ögon, hjärna och redskap, fast innan bergen smälter och haven dunstar bort nöjer jag mig med upplevelsen. Med skönhet kommer jag långt...
My Silver Lining - First Aid Kit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar