Det är så lätt att falla in i mörkermelankoli nu, lätt lätt. Men så får man ta sig i kragen och fundera på vad som är fel, det finns ju trots allt en hel del som är bra med februari, med. En sådan är att man börjar kunna vara ute under längre dagar, solen går nu upp 07.57 och dalar 16.42, vilket innebär en ljusperiod på åtminstone ytterligare två timmar - och då har jag inte räknat in fullmåne över snö, som ytterligare bidrar till ljusglimtar och nattseende. Redan nu känns det som om man kan slösa litet på ljusdagern, och vara inomhus utan risk för att missa för mycket av det dyra solljuset. Jag har arbetat sedan tidigt, satt en deg, varit hönsmamma och kattvakt, och under det att degen jäser i stugvärmen hade jag tänkt fortsätta med beskärning av äppelträd och sådant man får lov att göra nu när trädgården har sin viloperiod. Att tillåta sig att ta det lugnt är ingen lätt sak om man är uppfostrad till annat. Det ska ju ske saker hela tiden, man ska så mycket. Mål och mening, uppfylla livet, vad det innebär är såklart lika väsensskilt som antalet människor på jorden. Ibland hade jag tyckt om att ha en plan att följa, en riktning som känns meningsgivande och viktig, men å andra sidan är kanske just det vad jag alltid har strävat mot att undvika. Kanske att mitt mål i livet är att undvika målen, att vara flexibel har ju, vid närmare eftertanke, alltid varit min grej. Frågan är som alltid om hönan eller ägget kom först. Föddes jag flexibel, eller gjorde livet att jag blev sådan, och flexade jag för mycket så att jag till slut blev som ett gammalt torrt gummiband? Vem vet.
Just nu flexar jag genom att vila, och det gör jag rätt bra, emellanåt. Och så är det ju faktiskt februari, hela naturens vilomånad.
Christine Perfect - I'm Too Far Gone (to turn around)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar