Just nu är perioden här när man inte får saker ur händerna, sådant som borde ta en kvart kan ta timmar, och jag läser och läser om texter utan att se sammanhang. Det är förbålt skönt att kunna gå ut då, att lägga fokus på saker som inte ställer krav istället gör så gott, så gott. Igår tog jag ledigt och fick efter skottningen och hemmagrejset en underbar lång promenad i den djupa och tunga snön. En sparvhök satt på en gren alldeles invid ån, och genom kikaren var det som att jag kunde ta på den, så nära kändes det. Vid stenbron låg viggar, fyra smådoppingar, och från bryggan i gölen betraktade jag under en lång stund en spillkråka som lät som om den hade hicka. Den repertoaren var ny. Grågässen hade samlats vid fältet intill den isfria Lilla Bäljaneå (som mestadels är en kanal), tillsammans med ett växande gäng sångsvanar. Bara tio meter därifrån låg årets första kanadagäss och vilade i snön, eller åt av det som nu fanns därunder. En skymt av en lärka vid det nyplanterade lärkbeståndet, så passande. Två cirklande glador, en duvhök hördes och väl hemma välkomnades jag som vanligt av gärdsmygen. Inga rödhakar alls, vilket ju är märkligt. Jag hoppas att de åtminstone blivit föda åt någon rovfågel. Vintern skördar offer, det måste vara svårt för småfåglarna med de hastiga väderomslagen.
Under dagens lunchpromenad satt sparvhöken och glodde över grannens fågelmatningsstation. Var ska sleven vara...? och så håller jag på att sticka en strumpa. Det blir bra, detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar