De vackra dagarna fortsätter. Nere i kvarnruinen har fåglarna ökat i antal och forsärlan är kvar. Det nästan kokar av gärdsmygar som letar mat bland vassbitarna och de ser nästan groteskt stora ut i jämförelse med den lille kungsfågeln som också har hittat dit. Litet längre bort simmar en storskrake, när den lyfter visar den sina vackert tecknade vingar för oss. Talgoxar och blåmesar sjunger pigga vårvintermelodier, och storskarvar far förbi likt franska jet-plan.
Jag noterar hur isen samlas i ån, grötigt först, och så några större isflak som seglar förbi och får strandkanterna att fräsa. De nedhängande grenarna dras med tills de släpper med ett klingande kras. I morgon är kanske hela ån täckt, och då blir det säkert svårt för fåglarna att hitta föda. Kniphannen märker mig inte där jag smyger utmed kanten på den djupa kanalen, och jag kan höra hur han knorrar fint åt sin kära frilla som följer tätt inpå. Så snart han upptäcker mig lyfter de visslande iväg mot ån. Knarr under skosulorna, lila och orange är nejden, och jag fryser inte alls.
Intrycken är ren energi, här ute är jag inte tvungen till något, inga ställningstaganden krävs, inga valsituationer, inte heller oro för att vara till lags. Jag bara glider från ljud till ljus, mellan färger och situationer och allt som kunde kännas oroväckande eller förargande är som bortblåst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar