 |
| Någon har varit på bio och haft kul ihop |
På flödet dyker det ibland upp bilder eller berättelser som får mig att fundera litet extra. Sådana handlar om sysslor som förut varit helt vardagliga, som skrattande barn på biografer, festivalbilder, befolkade arbetsplatser, ja alla bilder på människor som står tätt ihop. Jag reagerar instinktivt på närheten, till och med när jag ser det på bild nu. Corona ställer verkligen till det, det där uttrycket social distans, som visserligen har blivit kritiserat eftersom det lyfter ett annat stigmatiserat ord, ensamhet, har blivit en sorglig sanning för allt fler. Sveriges befolkning behövde inte några drakoniska krafttag, vi lägger frivilligt den fuktiga filten över våra liv och begränsar oss självmant. Men allteftersom tiden lider far alldeles för många onödigt illa av tystnaden. Här ute på landet kan det ta dagar mellan mötena, ja till och med att höra mänskliga röster utöver radio eller TV kan ta veckor för somliga. Vi får till och med ta till telefonen ibland...
För egen del har det inneburit att måndagarna, som är den enda veckodagen då jag träffar mina kollegor, nu uteblir, och helgens jätteroliga möte med en kompis som jag inte har sett på åratal fick ställas in, allt för säkerhets skull. Konsekvenser är naturligtvis svåra att överblicka, men det blir allt tuffare för mig att finna relaterbara inlägg som kan ge goda impulser kring landsbygdsutveckling. Hur ska jag kunna väcka människor när jag själv sover? Visst, att gå promenader och se vackra ting är viktiga avbräck från tankarna, och ska absolut inte förminskas eftersom det finns många som inte ens äger den möjligheten, men jag undrar hur det kommer att bli nu när mörkret sluter sig. Ibland kan jag t.o.m. sakna den där irriterande grannens oljud eller spolningen från toalettrören. Saknar både kramarna från kända, och närvaron från okända, det blir svårt att få ihop det där, särskilt om ekonomin ställer krav på ytterligare återhållsamhet. Vi lägger mer tid på småsaker, som för att vinna tid eller hitta jämvikt i tristessen. Istället för att göra en liten resa till vännerna har jag nu börjat lägga pengar på sådant som jag inte har brytt mig nämnvärt om tidigare, som att återupprätta en obefintlig skivsamling eller samla på mig böcker som jag egentligen saknar både plats för och ork för att plöja igenom. Petitesser har på många vis tagit över vårt fokus i livet, men jag antar att det är ett steg på vägen mot att hitta en ny strategi som känns åtminstone litet kul.
Det blöder över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar