På simhallen idag mötte jag en dam som jag brukar möta där, och varje gång blir hon väldigt ledsen när vi ses. Hon ber alltid om ursäkt, och jag säger alltid att hon inte har något att be om ursäkt för. Jag vet varför hon blir ledsen och säger henne att sorg är något som måste ta sin tid. Ibland kan den gå över väldigt fort, ibland tar den en livstid, och vi får lära oss leva med den, så är det bara. Man kan bara acceptera det faktum att sorgen är en viktig del av livet, och att känna sorg är en kvalitativ känsla som får oss att utvecklas till goda individer. Jag tror att hon egentligen saknar någon att prata med, och att hon när hon ser mig tycks bli påmind om det, vilket är väldigt tråkigt. Samtidigt tror jag att hon faktiskt känner sig en smula lättad över att få gråta ut en stund ibland, och ihop med en människa som är där fysiskt. Vi känner inte varandra mer än att vi har pratat litet i bastun, så som man gör på badhus, och annars när vi möts säger vi mest korta strofer till varandra och ler litet. Hennes reaktion är helt normal, och av den har jag också förstått att hon inte knaprar antidepressiva. Hon är, så att säga, hel i sitt känslospektra.
Jag kände en pojke en gång vars mamma hade ätit antidepressiva så länge han kunde minnas. Han kunde berätta om hur avtrubbad hon hade varit redan då han var barn, men samtidigt var det bilden av henne som hade lagt grunden för hur han såg på relationer, ja kvinnor då. Känslor var något han skämdes över, och som han aldrig kunde visa riktigt annat än genom text, musik eller genom mer obskyra rollspel som jag inte behöver komma in på här. Samtidigt som känslor var något han höll för fint, och bejakade, blev de instängda och kliniska, och jag minns hur vi, när vi pratade om det där, aldrig riktigt lyckades komma inpå varandra. Att nämna hans mamma i de situationerna vore både elakt och lågt, och vårt förhållande dog ganska snart kvävningsdöden.
Att det är så många som knaprar piller för helt normala känslor är oroväckande. Plötsligt står vi inför en tid då känslor bara kan dryftas mellan människor som står på samma nivå av sedativa intag. Kanske är det därför som det har blivit så vanligt att starka känslor avfärdas som antingen onda eller goda? Om man inte känner något speciellt när man är ledsen eller glad kanske det t.o.m. blir så att känslorna lätt förväxlas, för hur ska man kunna veta när signalerna uteblir. Tänk bara om t.ex. skadeglädje främjas eftersom du ler, och smärta undertrycks eftersom du gråter. När gråzonerna mellan vad som är ett normalt eller abnormt känsloliv suddas ut, kan vi då kalla oss människor i ordets rätta mening... Att känna något alls har med drogerna blivit en ständig jakt på superlativer, en slags känslornas idrottsprestation, där en känsla är vinnare och den andra skall bort. Lyckopiller har suddat ut de fina linjerna, nervtrådarna som utgör livets mening. Den största delen av hjärnans volym. Puff.
Att veta varför jag känner något är en förutsättning för att jag ska kunna göra något åt det som är fel, eller veta att jag är på rätt väg. Historiskt sett har känslor alltid förstärkts eller dövats på något vis, alkoholintag och droger är nästan lika gamla som människan själv. Men att behöva gå drogad igenom livet bara för att fungera på arbetet, eller tro att relationen måste hållas utan dippar måste väl ändå vara som att vada i en grå gröt. Det skulle faktiskt vara outhärdligt, eller så är det bara jag som är väldigt gammalmodig som tycker att förebyggande är att föredra. Våga vägra konsumtion. Våga vara pinsam, blödig, euforisk, människa!
Homegrown (Full Album) - Neil Young
Jag läser om: Idioten av Fjodor Dostojevskij
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar