Helgen har kommit med fantastiskt vackert höstväder och klara skyar, dofter av både klorofyll och svamp lockar och det har varit svårt att välja destination för mina små dagsutflykter. Det finns verkligen ett överflöd av pärlor att besöka, både alldeles i närheten men även på en kort bilturs avstånd. Eftersom veckan blev ganska körig, både på ena och det andra sättet, så bestämde jag mig först för att hålla mig i hemtrakterna, men så hittade jag Reservatskartan och började leta... och fann Linneröd. Detta är en plats som jag besökte för ca sex år sedan och sedan dess har kommunens naturskyddsförening inventerat och skapat vandringsleder här. Om jag nu ändå skulle simma, tänkte jag, så kunde jag väl ta en liten omväg, och det gjorde jag alldeles rätt i.
Linneröds naturreservat är ett jordbruk som inte har brukats aktivt sedan 1965. Gården ägdes senast av tre syskon, två bröder och en syster, alla var naturintresserade och saknade arvingar, och fastigheten donerades i sin helhet 1992 till Klippanbygdens Natur, en krets inom svenska Naturskyddsföreningen. Linneröd blev 2019 ett naturreservat, och är idag något jag skulle vilja kalla ett friluftsmuseum över biologisk mångfald, och en historisk karta över hur ett lantbruk såg ut före sjuttiotalets och senare års eskalerande effektiviseringar och rationaliseringar. Även om den omgivande trakten består av små lantbruk, och är vacker i jämförelse med många andra och större jordbruk med sina hiskeligt megalomaniska och vansinnigt fula maskinhallar, så är jämförelsen slående. Bara under de få timmar jag vandrade runt här kunde jag se arter som nästan inte syns i Skåne längre, som skägglavar och fantastiska tickor. Måtte syskonens önskan om att låta detta bli ett Natura 2000-område gå i uppfyllelse.
Det finns olika sorters våtmarker här, både rikkärr, mossar och fuktängar, en mindre sjö har nyligen blivit frilagd och den ser ut att kunna hysa roliga trollsländearter. Även skogen är varierad, både i ålder och artrikedom, och det slog mig hur väl den hade stått sig efter stormarna Gudrun och Per. Några granklungor hade väl fallit men i övrigt verkar allt intakt. Uppe på de många rullstensåsarna växer mäktiga och högresta tallar och bokar, i sänkorna reser sig björk, bok och ek och på kärren al och långsamväxande gran, och runt de små vindlande mosskantade vattendragen växer björk, gran, al och asp, varav en del har fått falla omkull och bidra till artrikedomen. Gläntorna kantas av tätare hasselsnår, rönnar, högstubbar av björk och gran och flammande röda lönnar bidrar till att ge marken den där varierande karaktären som jag minns att skog såg ut när jag var liten, de där envetna granplantagen, fanns också, såklart... riktigt så gammal är jag inte. (Fast, om jag tänker efter en sekund så avverkas det faktiskt gran som är yngre än jag idag. Grannens plantage var 40, inte konstigt att man är trött emellanåt.)
Att vandra i en så varierad skog är ren njutning, inte enbart för att jag slipper rivande slyfanskap i ansiktet som man får mest överallt nuförtiden, utan för allt underbart jag och min kropp får uppleva. Blicken leds genom hemliga gläntor där solljuset som tränger igenom får stammarna och bladen att glittra och lysa, och från den majestätiska utsikten uppe på åsarna kan jag se på dramat i dalgångarna, där skuggor spelar spratt med fantasin. Är det ett vattendrag som glittrade till, eller en rovfågel, kanske var det halsbandet från en mård. Och fötterna älskar mig, för under mig är marken varierad och fjädrande. Ömsom går jag bland gungande mossmattor där lusflugorna svärmar, ömsom uppe på torra getryggar där hackspettar och nötväckor spelar, ibland öppnar sig landskapet och då kan jag stå och smygtitta på när beteshagarna omfamnas av knotiga armar från ek, ask och alm. I gläntorna leker årets sista vinbärsfuksar och ängstrollsländor med solljuset, och lärkor och mesar tävlar med trastar och duvor om vem som får den fetaste biten. Nu när hösten kommer och bladverket glesnar blir det lättare att se skogens vackra skelett, och det är till och med möjligt att när vintern är här och frosten biter i vattendrag och grenverk, att det är den vackraste tiden av alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar