Efter sex timmars klyvning är man ganska spak, men sakta fylls vinterförrådet och jag kan se fram emot en behaglig inomhusvistelse utan att behöva ge mig ut i snöyran för att spänta. De första åren högg jag ofta dagligen och det tog några år innan jag fick till en rutin som fungerar för mig. Nu sitter jag och smälter en enorm portion pasta med svampsås på gårdagens smörstekta kantareller och taggsvamp. Det är inte mycket svamp i skogarna än, men det tar sig faktiskt. Trumpetsvampens småttingar har inte sniglarna hittat än, och grisarna har visserligen bökat på samma platser som jag letar på men verkar undvika åtminstone några av svamparna. Ollonen får de ta.
I trädgården är det litet mer fågelliv igen efter en tids stillhet, mest hörs väl gärdsmyg och svarthätta, stjärtmes, rödhake, nötväcka och de tre hackspettarna. Kråkfåglarna har verkligen ökat de senaste åren, jag vill minnas att de var en raritet när vi flyttade in 2012. Idag hörs de mest hela tiden. Igår kunde jag se på hur fem nötskrikor vrenskades i den stora häggen, den som trodde att de bara skränar tar sorgligt fel. Ibland hördes även kurranden och lågmälda purr, jag tror att det är så de meddelar sig mellan det där omisskännliga skränet som hördes när någon försökte leka herre på täppan och behövde näpsas litet extra. Kråkfåglar är väldigt kul att kolla på, (just det, jag måste ta kontakt med Osvath för en intervju!) och nu väntar jag bara på att få höra nötkråkan också, den ska finnas i närheten. Om kvällarna hörs kattugglorna och räven, och eftersom det är brunsttid så gör hjortarna sig påminda alldeles inpå knuten. I övrigt hör jag motorsågarna fortfarande, de är inne på sjätte veckan nu och jag måste höra hur kedjorna skriar och braket från ytterligare en grov stam som fälls. Sådant gör ont i själen.
Det finns en liten risk att jag har blivit smittad av Cov19. En kollegas barnbarn har testats positiv, så helgen blir lugnare än planerad. Tösens tenta verkar ha gått bra och hon är nu inne på nästa halvlek av cellens uppbyggnad. Nu när jag har fått se hennes vackra anteckningar tycker jag cellbiologi liknar filosofiska resonemang om viljan att leva. Älska Schopenhauer. Om mindre än en vecka kommer hon hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar