När höststormarna börjar göra sig påminda och dagarna blir kortare är det litet svårare att hålla stressen på andra sidan grinden. Just nu är det väldigt många texter och formella beslut som skall tas ställning till, och för en kritiskt sinnad person, med ett humanistiskt sätt att ta till sig vetenskapen, är det ibland svårt att ta till sig textmassorna utan att bli oroad för framtiden. Ibland undrar jag om vi som faktiskt utgör samhället är på rätt väg, om jag är rätt person på platsen, eller om arbetet jag utför är värt mödan. Jag överväger ständigt min plats, både som människa och anställd, och försöker att förstå de incitament som står långt bortom min egen horisont. Ekonomi, marknadsföring eller konkurrens och förtjänst, allt sådant som jag tycker är ren lathet och girighet får inte vara den enda lösningen, så jag tar ett djupt andetag och beslutar mig för att det jag gör ändå spelar en liten roll i samhällsförändringen.
När jag möter människor under intervjuerna får jag ändå detta viktiga bekräftat; att mitt sätt att se på landsbygdsutveckling är en syn som är delad. De personer som jag porträtterar ser ofta på biologisk mångfald eller ekologi som vida mer än ett varumärke. Vår drivkraft är ideologisk, och går därmed långt bortom personlig vinning. I en region som vår, med ett styre som tycks se allt ur ett snävt stockholmsperspektiv och på Skåne som en homogen plats som saknar kompetens, historia eller andra naturvärden än virke eller spannmål - ett intryck som är lätt att få när man läser riktlinjer och femårsplaner formulerade av byråkrater utan förankring till de, och det som berörs - är det lätt att bli desillusionerad. Men det gror ett motstånd. Människor på landsbygden har en förmåga att tänka alldeles själv, tack. Det finns en kraft och vilja till förändring här som går vida bortom paragrafer och bestämmelser, kanske för att vi måste. Kanske för att motståndet är vår drivkraft.
Den svenska ekonomiska modellen gör det svårt att nyetablera sig på landet om man inte är väldigt förmögen eller har goda kontakter. Banker ger enbart lån till byggen eller renoveringar om Boverket anser värdet vara rimligt, och värden kallas bara beständiga om platsen ligger i relation till arbetstillfällen. Det är denna stadsgenerator som utarmar landet. Trösklarna till drömmen om ett liv på landet har blivit allt högre. Det är alltså inte valmöjligheterna som avgör var du kan bosätta dig idag, utan våra låneregler och antagna kalkyler om en framtida investering. Detta orättvisa system, baserat på tanken att ekonomi är det primära, och livskvalitet det sekundära, är vad som enar oss som har valt att bosätta oss här. Just nu pyr och pyser planer på förändring bland byar och utmarker och jag tänker att attan vad kul det är att få vara med om en verkligt folklig rörelse. För det är på landet det sker. Och när jag får bekräftat att det inte bara är jag som tänker på en gemensam framtid, på global rättvisa och att samvetet är bästa huvudkudden, som jag återfår orken, förmågan och viljan att arbeta igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar