Efter lunchtid idag sprack molntäcket upp och jag drog på mig trädgårdsstassen och gick ut för att vårfeja. Till sällskap hade jag taltrasten, och gransångaren som dök upp i förrgår, ringduvornas kurr hördes i bakgrunden. Det var bara när tranorna trumpetade från andra sidan häcken som jag vaknade upp ur det förströdda pysslet med att beskära lavendeln och sätta ut sticklingarna på nya ställen.
Lungört, rödplister, vårlök, tusensköna och nunneörtens krusiga bladrosetter växer i mossan där gräsmattan vill ta över, där skulle jag vilja se en äng i framtiden. Skit under de spruckna naglarna, ömmande knän. Lukten av förruttnat trä när jag bänder bort den gamla odlingsbädden och ser en ollonborrelarv, lika trind som mitt böjda lillfinger. När jag tar bort löven som har samlats bakom fårkraniet råkar jag störa en sömndrucken vattensalamanderhona som hade gömt sig under vattenkannan, och under den flagnade ekbarken från pergolan har en vackert bronsskimrande parklöpare gömt sig. Jag krattar försiktigt, men slutar snart. Koskitsdoften i fjärran och mosslukten alldeles inpå räcker gott för att vårruset ska infinna sig.
Vilken skatt det är att få rå om ett alldeles eget paradis.
Ge dig inte av - Den Stora Vilan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar