Vernissage på Konsthallen igår. Mattias Bäcklin är en av de begåvningar som jag har fått klösa litet extra för under förra årets urvalssession och jag är mycket stolt över resultatet. Hans konst är mitt-i-prick för en utställning i Klippan. Jag brukar få kämpa hårt för att få igenom mina val hos utställningsgruppen. Visst är det bra att vi är så olika, men alldeles för ofta skäms jag faktiskt över hur bra konstnärer måste ge vika för rent trams. Kalla mig snobb, jag strider med näbbar och klor för att kommersialism aldrig, någonsin, får vara konsthallens kriterium.
Mattias Bäcklin är en mycket sympatisk fågelskådande och insektskunnig f.d. hiphopartist med enorm kunskap och bredd, inte minst inom konsthistoria. I verken på Klippans konsthall möts naturmystiskt medeltidsmåleri (Hieronymus Bosch) och detaljerat renässanshovmåleri (Limbourghbröderna) med Carl Fredrik Hills svarta naturpsykologi. Samtiden, den dväljs mellan raderna... Votivgåvan i frontverket "Jordrök" är en skateboard som överlåts till översittaren på bara knän av den underdånige givaren i foppatofflor. Hovets hundar äter varg i en avlövad paradisträdgård medan vi står och ser på. Längst upp i bild syns en förebådande rök som tornar upp sig i horisonten. Det är briljant!
I de stora och minutiöst tecknade bilderna och de detaljrika skulpturerna skildras naturen i förlopp. Åldrande - erosion - utplåning. Tidsperspektivet går utöver det antropocentriska, Bäcklin skapar med ett nästan övermänskligt tålamod. Streck vid streck byggs segmenterade världar upp och mänskliga kulturlager läggs ovanpå naturens årsringar och sediment, ibland i omvänd ordning.
Hur oviktig är inte kronologin, i det stora, hela.
Han tecknar mystiskt andliga träd och miljöer, men till skillnad från t.ex Ann Böttcher, som också tecknar psykotiska granar, låter Bäcklin även människor ta plats i helheten - men aldrig tongivande, dömande eller läxande. Här är människan en del av naturen, mer som den där svampkapade myran än parasiten själv.
Mänsklighetens ansträngningar ter sig ofta skrattretande godtrogna och löjeväckande lättgenomskådliga. Sakta men säkert kommer betongen ändå att rämna, och rötterna och mossan täcka över misstaget. Miljön omvandlas snart i en för oss idag okänd skepnad, vattnet urholkar stenen. Naturen överlever alltid, det är en naturlag.
Av stormen märktes inte mer än en handfull pustar. En hönsnätrulle hade vält och rullat iväg likt en röd matta till bäcken, det var väl allt. För att sona straffet för gårdagkvällens fest tog vi idag en tur till Traneröds mosse och Höjehall, och avrundade sen med en simtur och bastu. I morgon är det åter måndag.
Dungen - Stadsvandringar
Stadsvandringar, extended version
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar