Deus ex machina

Jan Davidszoon de Heem

Det skrivs autofiktioner och tas selfies som aldrig förr, samtidigt är individualismen inringad och kritiserad. Att vara individualist har blivit fult, oönskat och litet omodernt i allmänhetens röst som undrar vart det gamla hederliga arbetarsamhället tagit vägen. Men, är inte kampen för hamnarbetares villkor mer ett utslag av desperation, än vilja? För hur går man tillväga när allt ändå är 'individens fel'? trycker du på en knapp och visar för vännerna på de sociala nätverken?

Kanhända att det är en övergående fas och en modenyck, eller så är den nyvaknade kritiken mot individualismen ett sätt att sätta oss i ett större sammanhang.
- Är det revolution på gång? sa hon, och passade på att ta en bild på sig själv där i teatersalongen där Norén med Andante skildrar en av de mänskliga slutdestinationerna, rädslan för att bli så inlåst i sig själv att ingen förstår dig, och alla glömmer vem du har varit.

Sverige har länge utmålats som ett individens epicentrum, kanske till och med demokratins slutstation, och humanismens återvändsgränd. Vart tar människan vägen med sina egenskaper, när riktningen för hennes ansträngningar enbart går inåt?

Jag undrar också ibland hur historian hade sett ut utan alla dessa självcentrerade individer, vars hovliv och hyttor har skapat konstnärer och konsthantverk vi senare måste minnas som världens underverk? Det är med kluven tunga vi beskriver högtstående kulturer, samtidigt vet vi att smaken och den samlade kraftansträngningen beror på vem som varit Deus ex machina. Smaken hos en individ.