Älska mig för den jag är

Axel Petersson Döderhultarn

Efter den trevliga festen igår infann sig styrkan att titta på dokumentären om Josefin Nilsson. Jag tittar på den nu, faktiskt. Det enda jag vill skriva är min önskan att alla, inte bara män, även DU, tittar på den och funderar på om du någonsin har sett, hört, eller varit med om något jämförbart. I så fall, varför du gjorde som du gjorde. Ingrep du? Tyckte du att hon borde ha lämnat honom redan första gången?  Tycker du inte att det angår dig, eller ville du inte ens lyssna?

Det finns otaliga bortförklaringar till varför just du inte skulle agera, jag har hört några och vet att det finns lika många förklaringar som det finns övergrepp.

Någonstans cementeras beteenden som normala, vid vilken ålder kan vi säga att det vi lärde oss som små inte längre gäller för oss som vuxna? Innerst inne vet vi vad som är fel att göra mot en person, så varför sker det? Varför förnekas, förklaras, rentvås och göms det som är uppenbart och som vi har lärt oss sedan vi var mycket små barn: Att aldrig skada en annan person med flit, alltid be om ursäkt om det råkar ske, och alltid stå upp för den som ligger.
Är det så svårt?

Men saken är den: och detta är den viktiga poängen! Att all fokus på person bidrar till den personkult som har gjort det möjligt att misshandla och tjäna på det.  
Dessutom är det viktigt att se att detta inte enbart är en engångsföreteelse utan sker flera gånger, varje dag. Med tillhyggen, verbal och fysisk, misshandlas lika oskyldiga människor som Josefin så illa att de aldrig någonsin blir sig själv igen. Män som slår kan gå därifrån med repressalier som är jämförbara med en simpel trafikförseelse. Det är varningar, ordval som "normalgrad", villkorade domar om den dömde tidigare är odömd, eller för att häktestiden räcker som straff. Den dömde får hjälp och stöd från staten, men den utsatta får ta hand om sig själv, i bästa fall med hjälp av sina vänner och släkten. Det är dags för ändringar.


Morgan Alling skriver:

Jag låg under en säng och såg min mamma bli misshandlad sönder och samman.
Dagen efter satt hon med blåtiror och skoja bort det:
- Se på mig Morgan, jag har så stora blåklockor att man kan sälja mig i en blomsteraffär.
Jag skrattade inte.

När jag såg dokumentären på SVTPlay om Josefin Nilsson satt jag och grät öppet. Ledsen och arg! Hon träffade djävulen som gjorde livet till ett helvete. Nån måste ha hört när han slår sönder lägenheten med en kvinnokropp. De grannar måste veta att tystnaden är det största sveket. Kollegorna på teatern vet jag reagerade. Allt sas i rättegången. Allt stod i tidningarna. Han har blivit stoppa flera gånger att spela på teatern. Ändå får han fortsätta gång på gång.
Nån skyddar. -”Han är inte värre än nån annan”, sa en kollega. Jo, det är han. 99% av de manliga kollegorna på teatern slår inte kvinnor. Slår inte nån. Men det är han som gynnas.
Försvaren för dessa ”män” har varit många och varierade; ”Full”, ”Han har teaterdemonen inom sig”, ”Kvinnor gillar män som är lite farliga”, ”It takes two to tango”, ”Han är en konstnär”
Media har också glorifierat dessa ”alfahanar” som sexig, manliga, demoner och det har gjort det svårare för ledningen.
Men idag, tack vare #metoo har man belyst en tystnadskultur
Men som systern i dokumenten sa: Var var ni när Josefin behövde er?
Och det gör ont att höra.
Tystnaden är ett svek.
Varför nämner jag inte hans namn? För han älskar att man pratar om honom.
- ”Det är bra att ha ett rykte, det ska kittla till i publiken när man går in, sa han till mig en gång”.
Och det är just det han vill. Han älskar att vara fruktad. Därför önskar jag att män som misshandlar kvinnor tynar bort, bortglömda och hatade, i sin ensamhet.
Josefin ville att hennes berättelse skulle berättas för att hjälpa andra.
Idag tänder jag ett ljus för Josefin.
Jag tänder ett ljus för de 13-20 kvinnor som varje år misshandlas till döds.
Jag tänder ett ljus för alla ni som far illa idag. Jag vet att det är skamfullt jobbigt, ångest att berätta vad som sker innanför väggarna. Men vi är många som vägrar att du ska få ett slag till.
Och för dom barn som ser och minns.
Jag tänder ett ljus för er.
Vi finns här i mörkret.

Knölsvanar, Hasslarp