Jag samlar på mig en mängd foton från mina promenader, men nästan inga bilder alls finns från de möten jag gör med människor. Hur kommer det sig, undrar jag idag.
Under året som konstskoleelev, annodazumal, tog jag en kurs i fotografi för Mirja H. På den tiden var foto ännu ett hantverk, och mycket tid gick ut på mörkrumsarbete och bearbetning av pappret på ett sätt som mer liknade grafiken, i jämförelse med dagens fotografi. Mirja var en bra lärare, jag minns att hon snart lärde sig våra specifika svagheter och styrkor, och istället för att tillrättavisa gav hon oss personliga inspirationstips på historiska fotografer. Jag fick Edward Weston. Hon var snäll.
Jag har alltid tyckt att det är en svår barriär att be om lov att fotografera någon, och eftersom jag anser att det är en självklarhet att få tillåtelse låter jag hellre bli att ta den där bilden som annars hade kunnat bli en fin berättelse. Att plocka fram kameran i tid och otid tycker jag ofta känns som ett övertramp eftersom jag är rädd att kameraögat blir hotfullt och en party-pooper i en annars uppsluppen tillställning. - Säg omelett! liksom.
Jag tänker mycket på hur unga människor idag ständigt måste vara vaksamma, antingen redo och piffiga, eller utstyrda genom en gest eller rollspel eftersom de aldrig vet var bilden kan hamna i framtiden. Kontroll och fotografi var under min tid som elev två ord som bildade en motsägelse, nu är de en nödvändig enhet. Så det kan bli.
På många vis är jag ännu kvar i det gamla fototänket, för även om jag numera enbart fotograferar digitalt redigerar jag aldrig bilderna efter att ha tryckt av. Mörkrumsarbetet överlåter jag åt kameran (mobilen) och Instagram, och hoppas att bildåtergivningen stämmer hos mottagaren. För vad kan jag göra? Det passar mig ändå ganska väl, att släppa taget om processen och lita på tekniken är en frihet jag gärna tar mig.
Men hur trist vore det inte om alla bildskapare tänkte som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar