#notme

Artemisia Gentileschi, 1610

Jag är ledig idag och går runt och plockar. Gråväder innebär tid över för innegrejor och radion står på. Plötsligt börjar Ring P1, och eftersom det inte riktigt passar min akademiska profil att lyssna, gör jag det i smyg, nyfiket, men bara om Alexandra Pascalidou leder programmet. Pascalidou är bra, hon ställer relevanta frågor och går aldrig till personangrepp, trots de angrepp hon själv måste utsättas för.

Medan jag går och plockar, och i tankarna befinner mig i hemmets trygga små göranden, ringer en kvinna och det är något i hennes röst som får mig att lyssna. Det är ganska tvära kast mellan ämnena, och det är inte alltid jag känner igen mig, men här träffar rösten så hårt att jag måste sätta mig ner och avbryta. Det börjar som en vädjan till alla medmänniskor, och hon relaterar till händelserna runt Josefin, men samtalet blir snart ett förtvivlat rop på hjälp. Kvinnan som ringer befinner sig just då i en utsatt situation, där hon inte har blivit betrodd av myndigheterna som ställer krav på bevis, hon har ett barn som är över 18 och kan därför inte få hjälp med skyddat boende, hon har blivit av med vännerna som tagit avstånd från henne, eftersom hon måste skylla sig själv som inte orkar bryta sig loss från misshandlaren, eftersom hon har blivit en belastning, en trist person, ett problem. Och eftersom hon står utanför samhällets beskydd är den enda tryggheten hon har kvar personen som hon delar utgifterna med, samma person som förtrycker henne och skadar henne. Hon förklarar i sin förtvivlan varför hon inte går ifrån honom, att det beror på att hon inte har någon annanstans att ta vägen, alla dörrar är stängda och hon orkar inte mer, hon orkar inte lösa problem på egen hand, hon orkar inte bråka och ställa krav, hon undrar bara var hennes rättigheter tog vägen. Hon gråter förtvivlat nu och ber oss som lyssnar:

Ifrågasätt inte, gör en smörgås, skicka ett vykort, fråga om vi mår bra, ställ inte så mycket krav, var bara med, som en medmänniska!

När hennes röst bryter vill jag bara skrika rätt ut, jag vet vad det är hon berättar om, och delar till stor del hennes erfarenheter men att jämföra är orimligt, det går inte. Däremot att lyssna och försöka förstå att hennes vädjan, medan tårarna rinner och hon ursäktar sig, är enkel: Var är samhället, var är vännerna, arbetskamraterna, familjen, när det verkligen gäller?

Det gör så ont när samtalet avslutas och de lägger på. Det ekar tomt och ensligt. Magen full av skumgummi, händer som darrar, kökshandduken blöt av tårar. Jag känner igen dig.
Plötsligt känns arbetet med att försöka bevisa förre arbetsgivarens felaktiga uppgifter till Skattemyndigheten som en fis i rymden. Vad är femtusentvåhundrafyrtiofyra kronor mer än pengar, siffror på ett minuskonto?

Män är, och har varit elaka i mitt liv, men det finns de som har det värre. Det är ett bra mantra, men inte till någon vidare hjälp. En #notmee-kampanj kunde kanske ge oss som har varit, och är utsatta, goda exempel på män. Jag vill läsa berättelser med konkreta förslag på förändringar, och vad mandom innebär utöver styrka och makt, skrivet och uttalat av män. Det skulle sannerligen behövas i allt elände.

Jael & Sisera, Gentileschi, 1620