onsdag 19 augusti 2015

skogsliv


måste läsa Walden av Thoreau. Läste ett utsnitt på toadörren i Naturum idag som lät lovande, det känns faktiskt litet pinsamt att erkänna att jag inte har läst den än. På dass hörs fågelsång så snart lampan tänds, det är väl en rörelsedetektor som startar naturen där inne, och i utsikten från sitsen kan man på dörren läsa kända litterära naturskildringar. Hittills har jag läst En världsomsegling under havet, idag blev det alltså Walden inne på handikapptoan. 

Walden alltså. Det är svårt med närminnet, jag funderade lätt skräckslagen på det när jag vandrade under trädkronorna idag, att jag har börjat sysselsätta mig med tankar på sådant som hänt mig när jag var liten, jag som brukar skryta med att jag inte är sentimental. Det hänger väl ihop med åldern, bara att ge efter för det oundvikliga. En dag måste den väl komma, insikten om att allt redan är gjort, känt och tänkt - hemska, hemska tanke. Det var litet läbbigt att det kändes tryggare i hjärnan att minnas än att tänka framåt. Första tecknet på Alzheimers, jag visste det. 

Idag lugna brisar under en stor varm sol och doften av het tall, och den där omisskännliga lakritsdoften - kan det vara upphettad sand som doftar så - jag var plötsligt hemma hos familjen Almer i deras vackra funkisvilla på Skytteparksvägen. Man kunde stå på ovanvåningen och titta ner på vardagsrummet, där fönsterna ut mot skogen gick från golvet ända upp till taket och spred solkatter på väggarna oavsett väderlek. Där utanför såg jag en berguv en gång, jag tror det var tumultet kring den som gjorde att jag drömde mardrömmar om ugglor som liten. På deras stora skogstomt stod en liten stuga som hade fungerat som scoutstuga när min pappa var barn, Maj var tillsammans med Ekis bygdens första scoutledare, och på den tiden, på 50-talet, var detta Sveriges största scoutkår. Idag är en inte lika stolt längre, om man betänker hur många som lägger sin röst på ultrahögern häromkring. Förutom Almers tomt och den nerlagda järnvägen har kanske inte så mycket förändrats sedan 50-talet ändå, människor är desamma. Den stolta trädgården som sträckte sig ner till Pinnån har idag blivit uppstyckad till villatomter i miljonklassen och den utsikten vill jag bespara mig. 

I den lilla stugan fanns en kista med leksaker, och i den en låda som när den öppnades sköt upp en clownfigur med ett elakt tjut. Jag måste ha blivit skräckslagen. Minns att jag blev besviken den dagen den lilla lådan var borta.

6 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Just på promenader dyker ofta gamla, gömda minnen upp. Inte alla är goda men jag tycker om att ta upp dem ljuset, vända och vrida på dem och sedan stoppa undan dem igen.

    (Ursäkta att jag råkade skriva från mitt andra konto nyss och fick radera...)

    SvaraRadera
  3. minnen sedda i backspegeln är som minnen brukar bli i backspegeln... avskärmade och en smula förvridna ;) det gäller att komma ihåg det

    SvaraRadera
  4. Absolut. Men samtidigt... en har perspektiv... och ibland blir jag bara förundrad över a t t jag minns! :D

    F ö har inte jag heller läst Walden. Kanske borde?

    SvaraRadera
  5. minnet är nyckfullt, triggas av de mest efemära saker och kommer när man minst anar... tur att en har EN sorts minne kvar :D

    har beställt Walden nu, kommer inom kort!

    SvaraRadera
  6. Ja, jag är sällan (aldrig) förberedd på de där plötsliga uppdykandena.

    Jag ska kolla biblioteket.

    SvaraRadera