Force majeure

hade tänkt ta Torbjorn Säfve på orden och inleda resten av sensommaren med en lång promenad, varje morgon, innan arbetet hemma. Ofta går jag på blåsiga grusvägar som så småningom leder mig in i bäckravinen. Där, djupt inne under kronorna, hörs en hög smäll och ljudet av något tungt som faller genom grenar som knäcks, eko. Står som förstenad, i spänning, varifrån kom ljudet, varför ingen duns? Avvaktar och fortsätter, söker med blicken. -Kommer det tyska paret jag gick om nyss att ta samma stig? Jag skulle ha talat om för någon var jag är.

Västliga vindar. Asparna på andra sidan vägen hemma vid stugan står hotfullt nära och de har vuxit fort. Aspar rasslar högt och otåligt, det enda trädsus jag kan vara utan. I bäckravinen, däremot, hörs ekarna och bokarnas mäktiga sus och uppe på krönet brusar de våldsamt i kastvindarna.

Sommarvindarnas ljud och jag är hemma hos tant Stina, det är lugnt och ljust och solen silar snett in genom höga fönster och träffar den väggfasta bokhyllan av oljad ek framför mig, i periferin bokryggar av läder som kastar solblixtar av guld och på skrivytan framför fönstret med utsikt över altanen omfamnas pennorna av en generös kvinnofigur i orange och brun keramik. Bakom almarna skymtar mitt hem.  Jag lägger patience, omgiven av nittonhundratalets trygga färgskala; små glas och stengodsminiatyrer i den vita, väggfasta hyllan i alkoven, silverdosor och pokaler under spegelns blanka glas, bonad mahogny, ekparkett, mjuka textilier i tunga ädelstensfärger, gröna växter i djupa fönstersmygar och över alltsammans vilar ett mjukt ljus som får allt att vibrera av liv. Föremål är minnen, bevarade genom ömsint behandling, var sak bär en separat familjär historia.

I köket under vasken, vet jag, ligger torkdukarna och vid telefonbordet i entrén hänger den mjuka, dyra dammvippan av strutsfjädrar som känns som en smekning mot min kind. Från den öppna altandörren hörs almarnas sus i sommarvinden. Kaffekoppar klirrar, Maria biter i en av Stinas smörkakor, de spröda cigarrerna är särskilt uppskattade men idag får jag inte smaka. Jag är granntösen som brukar komma förbi och tigga dumleklubbor, barnbarnet Maria har varit min barnvakt och hennes föräldrar umgås med mina, trots generationsskillnaden, hennes bröder och min far var skolkamrater och bästa vänner, jakt- och fiskekamrater och best men vid alla bröllop. När min farmor kom som krigsbarn från Wien runt 1920 togs hon omhand av Stinas svärföräldrar, på så vis är det. Kakorna ska sparas till Maria, särskilt cigarrerna som är hennes favoriter.

Kastvindar får dukar att kasta av sig allt som tynger i en yster snärt. Hemma hos Stina hänger små invirkade glaskulor i varje dukhörn. I varje klot ryms ett universum.

Terry Reid - Seed of Memory