en alldeles vanlig söndag med frukost utomhus. Ännu är den formen vanligast, vill inte fundera längre än så, inte än. Tösen är på övernattning och jag ögnar igenom internätet, fastnar, klickar, gillar och kommenterar. Läser och fördjupar mig en smula, går vidare och beställer den där boken jag snubblat över ett par gånger, tänker på min situation och på andras, på tur och otur, medan ödesmättade moln tornar upp sig, men vad är en maskin med tvätt när barn sköljs upp på EU:s stränder, eller när flyende människor dör i lastbilar. Tänker: var är EU när det verkligen gäller? Läser en kommentar och blir ledsen, ser kloka motformuleringar och tröstas ett tag.
Under nödåren i mellankrigens Europa tog Sverige emot flyktingbarn med öppen hand. Det var Röda Korset som organiserade resorna då och utan dem hade min farmor inte kommit hit, pappa hade inte funnits till, inte jag eller min bror heller.
Under nödåren var alla människor drabbade på något vis och man förstod hur illa det kunde vara. Man kunde relatera. Människor hjälpte varandra till ett drägligt liv, för att man kunde, för att det var en bra sak att göra, för att det gav status.
Idag reser vi till Kos för att solbada eller till Medelhavet på nöjeskryssning. Ofta för lånade pengar.
Vi har aldrig någonsin haft det så bra som idag. Avståndet till dem är större än någonsin.
För att verkligen klara av att känna in och förstå människors belägenhet i nödsituationer verkar det krävas att vi själv har varit med, fått känna på hur det verkligen är. Vi kanske behöver ett jämförande material som går under huden på oss och som får oss att inse vad som står på spel. Jag återkommer ständigt till Lévinas tankar kring acceptans av den Andre som just en annan. Att styrkan hos oss som humana människor ligger i acceptansen av den andre, utan reduktion, utan bedömning. Varför är det så svårt att förstå att vi är individer, med samma behov? Att oavsett hur vi ser ut har vi exakt samma innanmäte. Med samma färg.
Vad krävs för att vi ska förstå varandra på djupet?
Bilder på, eller lukten av kött och blod?
Röster som talas, eller stympade meningar, rader av ord, bokstäver på en skärm?
Pengar eller liv?
Abstraktion eller konkretion?
Lévinas svarar: vi måste mötas ansikte mot ansikte.
Internet. Du underbara lilla värld av likasinnade som tycker så mycket, där rädslor sås och slår rot, fördomar sprids, lögner dubbleras och repeteras, sväljs hela och rapas upp till något sensationellt.
Här samlas vi och göds,
här bläddrar vi oss vidare,
in i framtiden.
Internet. Du som lovade oss gränslös kärlek. Vem är du nu?
och det högerextrema näthatet fortsätter idag:
Jag ser fram emot veckan, med promenader i timmar och långa stunder utan forcerade informationsflöden. Tid för att se inåt är tid för fördjupning, som Thoreau beskriver livet i Walden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar