 |
| gamla vänner från två sidor av byn |
litet trött i håret idag, har varit på femtioårskalas i uppväxtorten och träffat gamla vänner och bekanta, några där som älskar mig, eller min bror eller min mor och så en och annan annan. Jag hade förberett mig på att min misshandlare N skulle vara där och visste att han skulle komma sent, däremot var det svårt att förbereda sig på de andras reaktioner. Öppet förakt och ryggar från tre personer, varav en jag har haft en intim relation med en gång i tiden. Jag hälsade extratydligt på dem; Hej X. Hej Y. Hej Z. X anses vara finfin vän, men då har man aldrig utmanat hans vackra självbild, gör man det får man se en helt annan människoversion. Om man hade kunnat skära luften mellan oss med kniv skulle den korroderat direkt. Bland alla de ord jag har blivit kallad av honom i meddelanden kan jag i brådrasket minnas hatisk, sjuk, orättvis, elak, stalker (i ett långt meddelande fick jag läsa att jag addade “hans” vänner för att “komma åt honom”, låter inte det litet sjukt, särskilt som de vänner vi har gemensamt har bett om min vänskap. Jag stod naturligtvis inte ut och tog bort honom som vän). Men så känner en sin omgivning som en känner sig själv, och piller och vin gör inte en människa fin, så är det.
Y skriver gärna statusrader om orättvisor och arbetarklasshjältar men bryr sig föga när verkligheten kryper inpå och om det ankommer honom personligen. Att anstränga sig på riktigt har aldrig varit hans starka sida, utom när det handlar om att vara otrogen. Y är notorisk. Pojkar håller ihop i Ö-a, särskilt om de kommer från samma väderstreck och utpekar sig som traumatiserade och utanför – hatobjekten är ungarna som bor inne i byn. Av någon anledning utmärker sig ungarna från grannbyarna T, S och H genom att prata med knytnävarna, så har det alltid varit. Råskinnen, som är för fega för att prata ut och vars flickvänner har fått foga sig i en upprepad litania; “vi från utanförskapet ska hålla ihop”, och istället för att resa sig mot slagen och supandet har bildat karteller mot allt det som hotar deras världsbild.
Nu är jag inte någon skicklig skribent som Mustafa Can, inte heller kan jag urskilja tydliga kulturella skiljeväggar i mitt försvarstal. Ändå finns de där omkring oss. I den seglivade myten om “vi” och “dem”, utmejslad genom geografiska avstånd och påstådda orättvisor döljer sig en rädsla för det okända och en stark vi-känsla. Samhörigheten som effektiv demarkationslinje mot det som inte är vi. Kanske det är just därför som Ultranationalism har ett sådant starkt fäste här. Eller kanske det stämmer, som jag läste i The Guardian idag, att trauman ärvs genetiskt. För isåfall skriver jag förgäves.
men utöver den petitessen vill jag bara slutligen få nämna att festen igår vågade trotsa alla gamla löjliga barriärer, vi kom från olika håll och hade en person som gemensam nämnare. Martin knöt oss samman. Hade det inte varit för tre små personer som idogt valde att hålla sig på sin kant, så hade festen gått till bygdehistorien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar