jag kastar mig in i känslosvall, läser om dystopier, ser på passionerade dramer. Igår avslutade jag Kallocain under hotande åskskyar, på kvällen körde vi till Krapperup för att se vännen O. sjunga i Skånska Operans uppsättning av Carmen. Perfekt sättning i den gamla ladan, fattigdomen och utsattheten kryper nära inpå publiken, som delar samma golv, andas samma luft, och nivåerna suddas ut. Hemvägen förbi älsklingsplatsen, där himmel, hav och land förenas i ett fantastiskt samband. Några bilder för minnet.
Dramat, boken och naturen bekommer mig inte personligen, jag kan se rollerna var för sig, igen, och det ger mig mersmak. Kastar mig in i nästa dystopi; Conrads mest svårlästa bok, Nostromo, som har fått stå och vila ett tag i bokhyllan, kanske det är tid nu.
Moa Matthis skriver i förordet att boken
[--]speglar vår värld utan att inge falsk hoppfullhet om en bättre framtid. Men för att den samtidigt, i själva sitt överflöd på ord och tid, vittnar om att det alltid är möjligt att längta.
Och jag håller med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar