Nostromo

"Martin Decoud, dilettanten i livet, inbillade sig att han njöt med artistiskt välbehag av att iaktta den nästan pittoreska galenskap, vartill en hederlig, nästan helig övertygelse kan driva en människa.- Det är som galenskap. Det måste det vara - eftersom den är självförintande, hade Decoud ofta sagt till sig själv. Det föreföll honom som om varje övertygelse, så snart den blev effektiv, vändes till den form av sinnessjukdom som gudarna låter drabba dem de önskar fördärva. Men han njöt av att se detta praktexempel på dårskap, så som en finsmakare njuter av att utöva sin konst. Dessa båda män trivdes bra ihop, som om de båda hade en ömsesidig känsla av att en fanatisk övertygelse lika väl som yttersta skepsis kan föra en man långt på de politiska intrigernas genvägar" [--]

läser vidare och är såld. Jag är helt uppslukad av Joseph Conrads ödmjuka förstånd och förmåga att beskriva människors svagheter och bristande etik och hur vi påverkar varandra till att göra saker som vi vet är skadliga, bara för att det ska vara så, eller för att motsvara ett hjärnspöke, må det vara av förväntan eller tävlingsinstinkt. Vem älskar inte en antihjälte.

Moraliskt förfall, granskning av det vi kallar hjältemod, förväntan hos vår nästa, i den vi älskar, nationen, hatet, fruktan, alla dessa otaliga motiv som driver oss, allt ryms i hans beskrivning av en fiktiv stat någonstans i latinamerika. Utan pekpinnar eller moralism, (förbluffande nog med tanke på tiden för utgivandet) blottläggs imperialistiska strukturer som flätar samman och skiljer människor åt i en liten bananrepublik med silver som enda naturresurs. När naturen blir underordnad penningen skär politiska och personliga intriger sönder människor, både fysiskt och psykiskt och berättelsen är allmängiltig, tidlös.

Skriven som den är, 1904, kunde den vara full av klichéer och kvinnotypifierande anmärkningar, men icke! Conrad balanserar skickligt mellan objektivitet och subjektivitet och klarar av att göra boken spännande utan cliffhangers. Miljöåtergivningarna försätter mig i trans, han beskriver allt utan minsta ansats till melankoli eller nostalgi, ändå är det som att sitta i en biosalong. Och att den skulle vara 'svårläst', jag vet inte... antar att det hänger ihop med tolkningen och nutidens koloniala samvete och oförmåga att läsa en bok med två ögon; en på dåtiden och en på samtiden. Edward Saïd lär ha sagt att boken är ett tvärsnitt av mänsklig metodik, och jag håller med om bokens retoriska briljans, där varje röst utvecklas i takt med tiden och samvetet och ingen förblir densamme efter insikten. Insikten som är möjlig att se - inte den som låtsas, för att ens försöka ge sig in i en annan blick än den egna är inte värd att betraktas som annat än förljugen.

Här måste jag inflika med ett konstverk, skapat bara tre år senare och som betraktas som kubismens första verk. Les démoiselles d'Avinyó (jo, det är rätta namnet, taget efter en bordellgata i Barcelona). Pablo Picasso avsåg att med hjälp av facetter ge ljus åt alla sidor av samtida skeenden och händelser. Man hade förstått att en ensidig bild inte räckte för att göra sanningen rättvisa, tidskrifter och radio gav världsnyheter och i städer som Paris kunde man se bottenlös fattigdom vandra gatan fram, parallellt med ofantlig rikedom. Jag skulle alls inte vara förvånad om Picasso tog inspiration av just Nostromo i skapandet av kubismen. Geniet (den vite mannen) satte sig, med tidens rätt, ofta som talesperson för människor i allmänhet, må det vara kvinnor och icke-européer, det var legio att tala objektivt som vit man, om tron på en allmängiltig sanning. Dock krävs det ett särskilt genialiskt sinne att behärska detta till fullo. Vad Picasso anbelangar, kommer jag aldrig att kunna ta honom på fullt allvar, särskilt inte efter uttalanden som: "Det finns endast två kvinnotyper; gudinnor och dörrmattor".
Jodå.

Finns den man som genomlistat fåfängans credo; "ge en man en lögn som han vill tro på och han är fast för evigt"...?

Som kvinna älskar jag bokens perspektiv, däremot. Den lär mig att någonstans där ute finns det en manlig själ som tänker som Conrad. Det ger mig tröst och möjlighet att längta efter någon som verkligen försöker att se sig själv med kritisk blick, utan att ta ställning eller parti, utan självklart tolkningsföreträde och utan att vara rädd för att vara ärlig med sig själv. Modet att vara människa, fullt ut, och undersöka sina egna gränser.

Är du intresserad av att läsa om människors fåfänga och maktkamp och vill få en inblick i den koloniala maktapparatens eller kapitalismens uppbyggnad och grundstruktur, utan avkall på skönlitterära kvaliteter, är detta boken. Helt fenomenal. Läs.

Scott Walker - The Old Man's Back Again
Scott Walker - The Electrician