Wallraff

musikhistoria och magi

i lördags morse tog jag mitt pick och pack och gav mig av in mot de småländska utmarkerna och Säljerydfestivalen. Tänk att få se och lyssna på John Holm i verkligheten! Plötsligt ordnade sig allt och jag tog tillfället i akt, tösen skulle vara med grannkompisen och de skulle få laga mat och klara sig själv tills jag kommit tillbaka. Planen var att jag skulle möta vännerna som kom från annan ort på plats, och beslutade mig för att köra hemifrån i god tid för att kunna ta småvägarna förbi Böglarehult och Rumpeboda. Kunde jag väl inte missa?

En lockande kaffeskylt på vägen drog in mig på en avväg som slutade framför Väckelsångs konfirmationskyrka. Lördag och hela Småland var stängt för en kaffetörstande själ, det enda kafferelaterade jag fick i mig var en tradig märkesglass på en Icaparkering, fast med hjälp av den växlade jag till mig kontanter inför dagens fest. Resten av resan gick dock som på räls, jag körde på känn och formligen flöt in på rätt vägar, för flöt det gjorde jag. Utan AC i bilen blir det ganska hett en sommardag som denna.

vägen från parkeringen var fyllesäkrad

Säljerydsfestivalens område ligger på Smålands enda sjötorra fläck, något jag snabbt blev varse. Vid ankomsten stod luften stilla under middagssolens brännheta strålar och volontärerna som nu hade genomlidit en hel vecka på orten såg ganska spaka ut, en del låg, andra satt och några hängde litet visset på de få skuggiga platser som fanns. Festivalen skulle inte sparka igång förrän om ett par timmar, så jag tog mig en rundtur med tösens mobilkamera. Turistade, helt enkelt. Vem behöver resa långt för att se något tankeväckande?

Bakom festivalsområdet bredde sig en exotisk plats upp framför mina fötter, på samma gång vacker, tillåtande och glad, samtidigt fylld av misär och krossade drömmar. Ett stolt upprätthållande av en dröm låg dold bakom en färgglad fasad av Peace and Love. I solen och torkan sken färgerna men undran gick mot hur bosättarna levde när det regnade. Bodde man här under vintern med? Flera frågor fick förbli obesvarade, jag gick runt med telefonen dold i väskan för att inte störa, och undvek, som alltid, att ta bilder på människorna.

Känslan att vandra omkring här var på samma gång exklusiv som välkomnande. Bemötandet var vänligt men privat, en nödvändighet om man bor inpå varandra som på ett kollektiv. På området fanns byggmateriel och fönster litet varstans, redo för användning och bygge efter behov, fantasin sätter gränser, liksom väder och behov. En del av husen var riktiga drömbyggen, likt bilder jag har fått se från amerikanska kollektiv, med influenser från Victor Papaneks banbrytande bok om hållbar design Design for the real world, som skrevs 1971.
Under en del av mina studier, och som yrkesverksam, har jag ägnat mig åt Designbegreppet. Design handlar om att se ett behov och fylla det, å ena sidan med ett etiskt krav på funktionalitet, å andra sidan med ett estetiskt krav, baserat på välmåga och trivsel. Båda grundar sig i ett påkallat behov, och i skärningspunkten mellan dessa behov sker något spännande. För skönhet, vad är det, egentligen?

När allt går att använda, allt är tillåtet och allt är vackert kan den enes skräp bli den andres fynd. På väggarna stod peppande deviser och i en av festivalhyddorna kunde du skapa konstverk av soporna som noggrant hade sorterats och tvättats. Inget lämnades åt slumpen, inget förfors. 

I en avskild glänta stod ett badkar och en vedeldad bastu, båda stod till förfogande för den som det behövde under festvialen. I ett buskage fanns en dusch i form av en finstrilad vattenkanna, gömd bakom en övervuxen spaljé. Vattnet återvanns till planteringen utanför området. 

På några platser kunde du hitta byggmaterial att använda för att bygga ditt eget bo, och den enorma ladan hyste ett loppis, till bredden fyllt med husgeråd, böcker och textilier. Där inne, bland hyllorna och lådorna, letade sig trappstegar upp till mattklädda och madrasserade avskilda rum, överallt hördes röster men ingen syntes. En behaglig känsla. 

Områdets toaletter bestod av en upphöjd plats med fyra sitsar bakom tunga draperier. Kulörta lyktor, textade deviser och målade ytor gav typisk atmosfär och stil och visade på omsorgen om vårt välbefinnande. Handtvätten utanför toakön var fiffig; en vattendunk, ett perforerat stycke hängränna och en emaljerad skål, tvål och voilà - en lagom snåldroppande handtvätt för tusentals händer per dag. Jag såg aldrig någonsin att vattnet tog slut eller att någon undvek att tvätta sig efter besöket... 

Hygien måste inte nödvändigtvis innebära vitt kakel och eltork. Trivsel måste inte nödvändigtvis innebära nyköpt, lika litet som estetik måste innebära helvitt eller hållbarhet något styckplastat med etiketten EKO påklistrad. Att dela med sig kan innebära att du plötsligt börjar betrakta vissa av dina kära ägodelar som överflödiga. Nyckelordet är hållbarhet. Somliga tar detta på blodigt allvar, medan andra inte ser konsekvenserna av sitt eget handlande, eller innebörden av holistiskt tänkande. Vi behöver alla ta ett större gemensamt ansvar för naturresurserna och det är inte svårare än att börja med att erbjuda vännen ett lån av garderobsdubbletten istället för att tipsa om ett nyköp, äta mer vegetariskt eller samåka eller ta upp liftare om du är på väg med bil. 

Jag brukar värja mig från att peka finger och uppmana andra, men få saker gör mig mer förbannad än girighet och missunnsamhet, det är alldeles onödigt i ett land som vårt. Något jag har lärt mig under livet är att många människor som gärna utger sig för att var miljömedvetna, ofta visar sig vara ytterligt småsnåla och gnidna när det väl kommer till kritan. En annan sak som jag har betraktat är hur personer som själv kallar sig sociala oftast lider någon form av brist på den mentala planet. Bristen kompenseras genom en närmast manisk jämförelse med andra, alltid med utgångspunkten av det egna egot. "Vi är så lika, du och jag" skrämmer vettet ur mig. Under senare tid har jag råkat ut för detta några gånger och har därför kommit att beundra människor som visar på raka motsatsen och vågar stå för sig själv utan att försöka nästla sig in som en slags själsfrände genom att maniskt prata om sig själv - som om det vore det enda som kan dryftas vid ett möte med andra. Att vara social behöver inte innebära att du måste basunera ut din livshistoria eller omvänt, wallraffa din granne. Socialisering innebär fingertoppskänsla och kan lika gärna innebära att undvika prat och istället bjuda på dig när du vet att det passar sig. En klapp, en blick och ett leende betyder mer än flydda ord. Alla människor bär på en spännande livshistoria som kan ligga dold under tystnaden, jag vill påstå att under ytan på en tyst person ligger mer spänning och erfarenhet än hos storskrävlaren. 

Kommunikation är, som sagt, så mycket mer än ord. Att vilja dra sig undan från sociala sammanhang behöver inte innebära att du har en social störning, tvärtom visar den en självkännedom och ödmjukhet som handlar om att inte vilja pådyvla eller påverka den du möter. Tystnad talar om respekt för den andres alldeles särskilda egenskaper... blickar och kroppsspråk röjer så mycket, om du är mottaglig och genuint intresserad går det att tolka likväl som snickesnack. Och det är nu jag kommer in på själva anledningen till min resa. 

John Holm. Mannen, myten, legenden... nu äntligen skulle det bli av. När klockan hade blivit sju började Peter Bryngelsson möta publiken med soundcheck. Medan Peter underhöll med det vackraste musikaliska urvalet hos Peter Green, Kevin Ayers, King Crimson och drog rockskrönor ur sin bok kunde John få vandra runt, för att ibland dyka upp för ett soundcheck och sedan försvinna igen. Han var märkbart nervös, ändå mycket bekväm bakom micken. Så när klockan hade slagit åtta, satte han sig ner på trästolen intill Bryngelsson, som ackompanjerade med sin tvåhalsade monstergitarr, elbanjon och de andra hemmasnickrade instrumenten. 

i spänd förväntan

Nu blir det svårt, kanske hela min berättelse här ovan har varit ett sätt att kringgå det oundvikliga. Hur förklarar man en legendarisk sångare och poet med Sveriges känsligaste röst? Hur gör jag honom rättvisa med ord? Innan uppträdandet formades frågor. Hur skulle han låta idag? röster omkring oss kraxade om hur han hade förändrats, framförallt rösten, och att vi inte skulle ha några höga förväntningar. Det var ändå 40 år sedan sist. Visst har han sjungit och hållit igång sitt musicerande, Holm har försörjt sig på att sjunga på privata tillställningar och evenemang men trots att han har lämnat efter sig ett fåtal släppta album så finns det något som trollbinder publiken och gör honom oförglömlig. Tidlös. Har detta förändrats, bär texterna om rösten har blivit hårdare? Nu skulle jag få bli varse.

M och jag fann en perfekt plats nästan längst fram, i en gammal kökssoffa klädd med mjuka trädgårdsdynor. En ljust klädd, litet lågmäld snygg man i femtioårsåldern undrade om han kunde få tränga sig ner hos oss i soffan, han presenterade sig som filmare och vi började samtala. Han höll på med en TVdokumentär om John Holm och hade följt honom under de senaste åren. Vi blev intervjuade, först förväntansfulla före och sedan efteråt, tagna av värmen och allvaret. För John Holm levererade, och med stor integritet gav han oss det vi behövde; Maria, Sommaräng, en tolkning av Hendrix... och kvällen var mjuk och omgivningen perfekt. Och då han steg av scenen förstod publiken. Applåderna som fyllde luftrummet var uppskattande kärleksbevis, kravlösa och tacksamma. Vi visste, förstod, att det vi nu hade upplevt var ett tillfälle på miljonen. Kanske det sista, kanske ett avsked. Bryngelsson avrundade och vi kunde taget uppskatta publiken runt omkring som satt kvar i gräset i efterdyningarna. 

Resan hem gick fort, via småvägarna lyssnade jag på Liza Marklunds sommarprat och hemma låg två söta ungar i var sin säng och sov djupt ute i undantaget. Ett minne för livet. 

Inglinge gravklot