Wann-ås

när jag kollade väderleksrapporten i morse tänkte jag att det kunde bli en bra dag för en utflykt, så med väskan packad med mat, kamera och regnkläder, drog vi iväg. Strax efter första ödehuset började det självklart att regna, och det kom att hålla i sig.

Men Wanås funkar i alla väder. Det finns klara fördelar med regn på turisttäta ställen, särskilt om man gillar att vandra och fotografera utan risk för oplanerade inslag av chockrosa eller blommigt.

Jag hittar alltid nya ställen, stigar och platser jag inte har sett förut, konstverk jag har missat. Årets sex nytillskott kommer från Sydafrika och har gemensamt döpts till Barriärer, och om man läser programmet (vilket jag alltid undviker innan jag tittar, för att slippa bli skriven på näsan) får man veta att konstverken handlar om gränser, även kroppsliga och mentala.

Som europé, vit och svensk skåning är det särskilt intressant att se hur konstnärer med olika anknytning, inte bara till Sydafrika, har tolkat omgivningen. Eftersom alla verken är platsspecifika ger valet av plats mig en självklar utgångspunkt för frågor kring gränser och identitet; Vilka krav ställs på mig som betraktare, hur känns naturen med bokskogen, vattnet, slottet med sin historia genom en sydafrikansk konstnärs ögon? Vill man assimilera eller sticka ut? Vilka material har man valt, varför, hur fungerar de på platsen? Vilka berättelser kommer jag att få se? kommer jag att förstå dem, och om de är politiska eller kulturella, syns det då att tankarna kommer från en annan kontinent? kommer jag känna igen mig, vill jag känna igen mig, vill jag ha avstånd, och omvänt; kräver verket distans? och i så fall varför.

I en skulpturpark som Wanås arbetar de flesta konstnärer utifrån begreppet exotism, det innebär att naturdyrkan, längtan efter det okända, drömmen om ett fjärran land, begäret efter det Andra är självklara ämnen att utgå från. Därför undrar jag om exotismen kan kännas, kommer jag ens märka den, och i så fall, vad säger det då om mig, om mina förutfattade meningar, om mig som skåning... som du förstår, så rör tankarna den egna föreställningsvärlden och om att ställas inför sig själv, om mina gränser. Var går mina gränser för förståelse, för inkännande, kommer jag att känna mig hemma eller blir jag förflyttad. Blir jag ens berörd? Många frågor.

För varje gång jag återvänder hit får jag nya svar. Varje ny vinkel ger mig nya uppslag. Jag tröttnar aldrig och hade jag inte haft sällskap med mig skulle jag förmodligen varit kvar där tills det inte gick att se något mer för nattmörkret, eller för att jag blivit nerkyld av regnvätan. För vått var det. Vi fick sitta i bilen och äta massäcken, men det smakade gott där också.

I regnet förstärks ytor, färger, dofter och upplevelsen kan bli mer spektakulär än vid hetta. Åskvädersljuset förstärker gula och röda toner och det vita gnistrar, nästan om om det var upplyst inifrån. Bokskogens höga omslutande kronor lyser likt ett glas absint och himlen där bakom kontrasterar strängt stålblå. Gula regnjackor och kulörta paraplyer skymtar genom grenverken, i vattenpussarna och de polerade stenytorna dubbleras världen. Trippleras. Böjs och förvrängs.
Wanås är en plats för kontemplation och hjärngymnastik och jag är alltid lika uppfylld när jag kommit hem. Och jag märker att jag har blivit mentalt starkare, för med alla intryck, frågor och känslor har jag ork kvar för kvällen. Det går framåt, sakta men säkert.


Under kvällsrundan slapp jag åskskurarna men tack vare regnjackan och mössan kunde jag plocka på mig litet av det guld som skogen är så generös med. I morgon blir det kanske kantarellsoppa.