sent ska syndaren vakna

David Hockney - A Bigger Splash - 1947

jag var en halsstarrig tonåring, älskade att stila vid poolkanterna och befann mig mer under ytan än över den. Jag trickade, gjorde konster, ibland med händerna bakbundna, för grejen var att dyka snyggt och det var snyggast att träffa ytan med så litet motstånd som möjligt. Plask var fult. Alltså hoppades det högt upp och döks tvärt ner, gärna med skruv. Just den sommaren jag var sexton, träffade jag botten och kan fortfarande minnas ljudet av hur nacken smällde. Så ett kras och sedan alldeles kallt, likt en gelé som dröp från halsen längsmed ryggen och armarna. Och så rädslan. Paniken. Var var uppåt?
Jag tror att jag fick hjälp att ta mig ut ur hotellpoolen vi brukade planka in på, minns inte riktigt hur jag kom upp, bara hur eländigt det kändes med den fula fläskläppen och skammen att stå där och ha gjort bort sig. Att sen komma hem till Sverige igen, med rosavita fläckar i ansiktet efter ruvorna som hade fallit av, var en annan sak jag tänkte mycket mer på än nacken. Snart fick tänderna sig en mindre justering med, och så var den saken bortglömd. Obstinat, dum och fåfäng.

Året därpå satt jag och några vänner i stormigt vatten i en luftjolle, bränningarna tog tag i oss och jag beslutade att dyka i och bogsera oss i land för att rädda motorn. Vattnet var grumligt i stormen och jag såg inte att sanden hade drivit upp botten under oss till ett grund. En graciös dykning, den snyggaste jag har gjort, och så. Pang! vännerna fick tag i mig och drog mig upp i båten igen, jag hade tuppat av. För andra gången fick jag ansiktet uppskavt på grund av dumhet, men denna gången minns jag att jag berättade för mormödrarna att nacken fick sig en smäll. Jag låg hemma i två dagar, blev ompysslad och så snart märkena och svullnaderna hade lagt sig var jag ute på fri fot igen. Disco, bad och fun, fun, fun.

Om Whiplashskador hörde jag först talas flera år senare, en svetsarkollega hade varit med om en trafikolycka och sambons bror hade fått ryggen knäckt i en annan. Änglavakt. Mitt första minne av honom var i skruvstäd, huvudet fixerat med fyra skruvar in i skallbenet. Han klarade sig, men har kvar hålen i pannan.

När jag skulle flytta hit för ca 3 år sedan led jag av oförklarliga ryggsmärtor som eskalerat till nackstelhet, så jag gick till sjukgymnasten. Detta skulle snart vara över, stressen skulle lägga sig med tiden när jag hade flyttat ner till lugnet i Skåne, och tills dess behövde jag bara litet akuthjälp. Piece of cake tyckte jag.
Sjukgymnasten undersökte mig, ställde frågor och jag berättade om stressen, att jag sov illa och fick förklarat att axeln och halsen som nu hade blivit så stel, gjorde att jag vilade utan att lägga huvudet på kudden. Muskelknutor som kommit av felbelastningen, och en stor muskelinflammation till följd var orsaken till mina smärtor. Han rullade ihop mig till en boll, satte sig på mig, sträckte på mig, gjorde allt för att försöka knäcka ryggraden, men resultatet uteblev. Jag kunde fortfarande inte böja på huvudet i sidled, eller titta åt vänster. Jag var som stelopererad plus smärtan. Efter tredje veckan gjorde han en ny undersökning (som han bjöd på) och fann att problemet (för skada ville han inte kalla det eftersom jag inte kunde minnas något tillfälle) låg i nackregionen och därför inte fick masseras och absolut inte knäckas. Jag fick medicin, kodeiner, muskelavsvällande och antiinflammatoriska kombinationer och gud vet vad, men efter en vecka började vi se resultat och jag kunde snart sova igen. Med undantag för mindre värk ibland, har jag sluppit smärtorna sedan dess.

...tills för fyra dagar sedan. Nacksmärtorna gör att sömnen är kass, och humöret ska vi inte tala om. Stel som en pinne vaknar jag varje timme av att jag måste vända på mig eftersom en del av kroppen har domnat av. Armar, ansiktet, axeln, och om morgonen kan jag inte röra vänsterarmen. Under dagtid rör jag på mig för att slippa stelna, det känns bättre då, men mot kvällen har smärtan från axelbanden eskalerat. Igår kväll fick jag nog och jag har nu bokat tid hos naprapaten (är det inte typiskt att det känns bättre idag), och denna gången ska jag berätta hela versionen. För till skillnad från förra gången har jag en mätbar skadeorsak, med ett kliniskt namn. Nu hoppas jag på en diagnos och rätt behandling redan från början. En har kanske [över]mognat en smula.

John Batho - Nageuses - 1990

som tröst och i väntan på en focaccia tänker jag dränka mig i musik från skammens år 1982
Peter Gabriel - Shock The Monkey
Rush - New World Man
Men at Work - Down Under
JCMellencamp - Jack and Diane
J.Geils Band - Centerfold
The Clash - Should I Stay or Should I Go
Don Henley - Dirty Laundry