vacuum

sitter på farstutrappan och försöker summera sommaren, något som känns litet sjukt eftersom den onekligen, långtifrån borde vara slut, ändå finns det tecken som tyder på annat; en oro som ligger i luften, dofter som påminner, fukten på fönsterrutorna om morgonen, de tystnade småfåglarna och tranorna som kommit tillbaka. Det är lätt att få för sig att det har varit en varannandagsommar när det är disigt och grått som nu, och att det när solen skiner har varit en sommar full av soltimmar.
En har lätt för att glömma. Eller rättare sagt; en har fått lätt för att glömma.

Minnet är en fantastisk sak men behöver draghjälp ibland. Foton hjälper, musik likaså- musik har det varit gott om denna sommaren, däremot mindre av foton och jag undrar vad det kan bero på. Lusten att fotografera minskade när de tekniska problemen ökade, jag anar att minneskortet som nu har suttit i kameran sedan förre ägaren skulle behöva sig en uppgradering, sådant går att åtgärda med en slant. Men kvaliteten på mitt bildtänkande har också ändrats och det beror på helt andra saker, djupare. Om en fet plånbok kan hjälpa mig ska jag låta vara osagt, däremot tror jag att det handlar om livsinställning.

Det är enklare att förmedla sorg på bild än glädje, tycker jag. Kanhända det beror på en inre mollsträng; den inre grundtonen som strävar efter en plats att bo, ett uttryck, ett språk. Eller kanske det beror på något så simpelt som ett behov att kommunicera med andra. Kanske har mitt behov där reducerats, kanske rentav stagnerat. Jag lever ett gott liv och är rätt liknöjd, hur förmedlar man den känslan på bild? Kanske, och här är jag ute på grumliga vatten, har jag i mitt letande efter lugn och ro nått till en punkt som säger att sådant som kommunikation är onödigt. Jag bryr mig inte, och varför skulle någon annan göra det?

Ex nihilo.

Filosofiskt sett finns det flera trådar att dra i, allt från Platons grottliknelse, dialogen i Timaeus, till nihilismen. Jag har nått en slags nollpunkt och kalibrerar mellan tråkigt (Eureka!) och liknöjdhet. Det är inte mycket som behövs för att rubba litet på de cirklarna, ett kallt dopp, ett ligg, ett glas vin, en film, en låt... Kvantmekanikerna Heisenberg, Einstein och Stern talar om ett läge där samtliga partiklar befinner sig i grundtillstånd, vilket skall förstås som något annat än den absoluta nollpunkten. I naturen finns en ständig strävan bort från den absoluta nollpunkten, som är lika med död och intighet. Jag vill kalla det fysiska grundtillståndet för utgångsläge och där är det gott att vara. I balans.

Att tävla mot ett mål har aldrig varit min strävan, däremot har jag alltid letat efter en känsla av samstämmighet. Det är ett vackert mål, som de utopiska målen alltid är. En inre frid snarare än yttre bekräftelse. Här i min trädgård går jag naken inför världen och bryr mig föga om vad andra tycker om min musiksmak. Det enda jag bryr mig om är samstämmigheten med min dotter, en länk vi har skapat ihop, och den är stark som spindelns tråd.

Big Bang Theory

The Doors - People are Strange