sätta P

med nya gränssnitt

en av de vinster jag har gjort under tiden som utmattad är att inse att jag är en medelmåtta. Jag har plötsligt tvingats sätta gränser på ett sätt som jag hade tyckt varit fruktansvärt undermåligt under mitt tidigare elitistiska stockholmsliv. Att sätta gränser har en gång varit en begränsning. I strävan efter något högre, bättre, snyggare, smidigare, smartare, viktigare eller finare har gränslöshet varit en viktig utgångspunkt och därvid har jag varit den perfekta anställda, den som aldrig sagt nej och som aldrig ställt krav, aldrig bett om hjälp utan alltid klarat av situationen på egen hand. Bäst, kunnigast, mest effektiv. Och billigast.

I elfte timmen inser jag att begränsning inte är detsamma som begränsad, att vara sårbar inte är en svaghet och normal inte enbart är ett term för förtryck. 

Idag värnar jag om mina nya gränser och ser hur föränderliga de är, elastiska. Följsamma. För varje förändring svarar en inre vilja. Orken som tryter är kroppen som sätter P för dumheterna och det är bara att ge efter. Endera dagen är jag fisk, andra dagen fågel, men oftast balanserar jag mittemellan, och där jag har lärt mig trivas. Mitt nya bo. 

Ett litet stycke över vattenytan kan jag simma tillsammans med trollsländorna, svalorna och myggen och när det regnar kan jag se de tjusiga vattenkaskaderna som bildas av varje droppe. Ljudet, ljuset och stillheten här är förunderlig. Det som ovanifrån sett grått ut och underifrån, förvridet, har visat sig vara en skatt av nya insikter, dofter och vinster. En helt ny värld av förståelse, en ny horisont har öppnat sig. 

En dag ska jag ta en bild av hur det är här i mitten, bilden ska dokumentera mellanrummet där dimman och daggen bildas. Där sagor vävs och hoppet föds. 

Adieu, Hybris & Sisyfos, allô la belle Vie.