Closure

Monostatos och Pamina

jag drömmer mycket nu. I natt hade jag en märklig dröm som utvecklades från att ha varit behaglig och skön till en nattmara, så stark var den att jag genast förstod att den måste skrivas ner. Vanligen struntar jag i sådant.

Jag ligger i högt och mjukt gräs, tätt tryckt intill en ekbuske där jag känner mig trygg under lövverket, sluter jag ögonen och somnar. Efter en stund känner jag en stark närvaro, hotfull och svart, som tornar upp sig. En stor, hukande person flåsar intill mitt ansikte, smyger sig runt mig på den öppna sidan och tränger sedan sig in mellan den skyddande busken vid fotändan och min kropp. Då snuddar han klumpigt vid min fot och jag vaknar i drömmen men låtsas sova vidare. Plötsligt är det gröna skyddet borta och jag  befinner mig nu i ett mörkt och kalt landskap, där känslan av utsatthet och nakenhet är total.

Jag vet instinktivt vem det är, skuggan som glider runt mig stannar åter vid mitt ansikte och flåsar, liksom vädrande likt ett djur. Så kopplar personen ett strypgrepp ovanför min hals och där öppnar jag ögonen och möter den andres blick. Viker inte undan. I samma sekund försvinner han ut i tomma luften och jag vaknar upp ur drömmen, går ut i köket och dricker ett stort glas vatten, skriver ner minnet på ett ark papper, går tillbaka till sängen och somnar om.

Idag har jag känt mig förlöst, något har släppt och jag kan gå vidare. Ett år senare, nästan på dagen.

Trollflöjten av Ingmar Bergman, 1975