rapport från ett cafébord

jag har varit på festival på Tivoli i Helsingborg, och for dit efter att ha dukat av kaffe och fölsebanoffipajen och tagit adjö av farmor och Hugo som kommit hela vägen från Blekinge.

P som skulle vidare till Götet skjutsade T på övernattningspartaj hos en grannkompis. Jag hann knappt märka av tomheten, tvättade, diskade, såg till hönsen innan jag satte mig i bilen klockan 14.30 och drog för att hämta T:s mobil som hon skulle låna mig för kvällen.

Inne i Helsingborg flöt allt perfekt, jag hann dra i mig en chorizo vid ludan där jag stod parkerad och gled in lagom till första bandet som jag hade bekantat mig med samma dag via Spotify. Malmöbaserade Demoner består av ett ungt gäng professionella musiker som kör fusionjazzinspirerad rock. Ljudet av Joakim Svenssons gitarr gav kårar och tårar, för maken till skönhet är svår att efterlikna. Lyssna bara... även om kvällens stämning blir omöjlig att efterhärma.

Anakronism
Gammeldags Ondska

Andra årets Progressive Circus internationella dragplåster var Caravan, från klassiska Canterburyscenen. Caravan grundades 1968 och består idag av ett gäng glada gubbar som sprider trevlig stämning, texterna handlar ofta om relationen till den Andra och har med åren utvecklats till att handla om funderingar kring resorna, livet som musiker och som alltid med en engelsk humoristisk knorr, absurditet är ett fint knep som utesluter eventuella pinsamheter. Publiken vidhöll ändå anknytningen till rocken genom att ibland sticka upp en ärrad hårdrocksnäve, eller två. Vid sådana tillställningar lyser kvinnor närmast med sin frånvaro, vilket jag alltid har tyckt vara konstigt med tanke på genrens utpräglade fantasi, mjukhet, humor och värme. Jag menar, är inte det vad män brukar kalla typiska kvinnliga egenskaper? jag for dit med förvissning om att få god musik och se lyckliga människor och det blev precis så. Att få sitta i mitt hörn och njuta av stämningen, dricka min Carlsberg ur flaska och bara få ta del är bland det finaste jag vet. Det är exakt som att sitta på café i Paris eller sjunga i kör, man är del av ett större bara genom att deltaga. Holistiskt sett kan en sådan kväll fungera alldeles utmärkt som substitut för annat, och jag tror att fler skriver under.

en god chans att tacka Joakim Svensson

Det sägs att man inte bör lämna dåliga omdömen, att det är bättre att hoppa över dem, men jag håller inte med. Att negligera något är värre. Så kvällens andra band, Sonic Circus, får bära hundhuvudet. Tyvärr alldeles för tramsig framtoning, musiken sval och pretentiös utan att riktigt kunna lyfta. Självklart måste det ha varit oerhört svårt att komma efter en grupp som besår av professionella konservatorieelever, men att slå mynt av sina tillkortakommanden under mellansnacket och fylla tomrum genom maxad ljudvolym är en dålig idé och jag gick faktiskt efter halva spelningen. Tack vare det fick jag en god öl och bästa platsen inför det som för egen del skulle bli dagens clou; Änglagård, som jag nu äntligen skulle få lyssna på live, som sig bör.

Änglagård är ett liveband, och jäklar vilken närvaro! vilken fantastisk ensemble människor i total samklang. Finns det något vackrare än när starka viljor samverkar...? Ord kan inte göra musiken rättvisa på något sätt, så jag undviker fler utvikningar. Under spelningen satt jag med god sikt över mixerbordet, ibland skorrade det till en smula men fixades snabbt. Killen hade fullt sjå med att göra alla ljud rättvisa... .

Jag snackade med några bordsgrannar, bl.a med ett ungt Beardfish-fan som hade kvällens troligen coolaste tatuering. En annan kille, S, kom från från Samara i Ryssland och var fullständigt insnöad på svensk prog, berättade att han hade flyttat till Stockholm till stor del för musikens skull och nyligen fått hit sin lilla familj. 70-talsmusik och ryssar är inte en alldeles självklar sak och vi hade en kul, om än kort, diskussion om kultur och musiksmak mellan bandbytena.

Fördelarna med musik är många, en är att den knyter samman likasinnade, en annan är att den sammanför oliksinnade. De gustibus non est disputandum... men jämföra går alltid!

AnnaMy bestod för kvällen av två sköna huldror från Stockholmsscenen. Med sina nakna röster bar de upp lilla Circusscenen med stor integritet och styrka och med tanke på kvällens publik var det nödvändigt. Bakom mig hördes en manlig stämma i nedlåtande ton racka ner på presentationen "Svärta och hjärta". Jag hoppas den grodan kryper upp och stannar där. För egen del tycker jag mycket om denna form av avskalad musik, den passade bra in som mellanspel och de gäster som hade bokat middagsbord kunde nu sitta relativt avslappnat och verka slölyssna... för rösterna är demoniskt starka och stod för kvällens andra stora överraskning.

Woodpecker
Stegen

Den tredje överraskningen kom med Beardfish, som S hade övertygat mig om att stanna och lyssna på. Ojämna enligt honom, men med starka 70-talsinfluenser. Gott nog.

Beardfish från Gävle avslutade efter Caravans historiskt första sveriespelning, som hade försenats efter 30 minuters noggrann soundcheck men gav istället nära 40 minuters extragig. Alla var nöjda! några var påstrukna, och som avslut passade musikmusklerna perfekt. Beardfish spelade på den cirkelrunda Circusscenen som tillåter publiken att stå runt bandet. För sådana som jag, som i vanlig ordning väljer en plats litet vid sidan av, fanns nu ett unikt tillfälle att betrakta musikerna som annars inte syns. Jag såg en barfotad och grym batterist, basisten; som stod och hoppade jämfota med kvällens längsta skägg, backade upp sångaren och frontmannen som var den som imponerade mest. För vilken pipa! Med ett enormt brett röstregister tog han sig an både känsliga och råa toner och bandet behärskar därför hela 70-talsspektrat. Alltigenom välspelat, drivet, utan att bli trist och repetitivt, texterna lyriska, och även om jag kanske inte kommer att lyssna på dem så mycket i framtiden så förblir spelningen en av de bästa jag har hört (fast det säger inte särskilt mycket).

Det band jag tar med mig in i framtiden - förutom Caravan och Änglagård förstås, som jag lyssnar på titt som tätt - blir ändå Demoner. Den överraskande jamstämningen är svårslagen. Jag är glad att jag inte hade förberett mig noggrannare eftersom jag nu kunde gå in opåverkad och fick lita på stämning och intuition. Det är vad jag är bäst på, som tänker med hjärtat (och höger hjärnhalva).

Summa summarum: en absolut fantastisk helkväll. Jag sörjer er alla som inte fick vara med.

Comfort Zone - Beardfish (jo, det kommer bli mer lyssnande här)