fredag 17 april 2015

Mrs Bean

jag saknar gränser för vad jag tål, tror jag. Jag tillhör den skara människor som tenderar att ge mer än vi egentligen orkar när det blir kärvt, för att vi tror att en ansträngning kan hjälpa oss ut ur en pärs, att hårt arbete löser allt. Vilken dumhet. Det är väl reptilhjärnan som sätter in när vi inte orkar tänka klart längre. En bra sak är ändå att jag i och med detta klargörande har nått en slags insikt, frågan är dock om denna insikt stannar på ett filosofiskt stadium eller om jag verkligen lyckas ändra på mig, så gammal hund jag är.

Under veckan som gått har jag ändå varit härligt omoralisk och duktig idiot på samma gång. 10 m3 ved är omhändertagen, jag har deklarerat och hållt ordning på hushållet, simmat, promenerat och känt mig både trött och nöjd. Samtidigt skamsen. För jag har skubbat från arbetet för första gången i mitt liv. Sjukanmält mig. Jo, Kulla-Gulla har vuxit upp och blivit en rebellisk Mrs Bean.

Jag tänker ofta på det som en person i mitt förflutna sa till mig då jag berättade om min utmattning; men sätt dig och mata duvorna då. Jag måste lära mig att ta ett steg tillbaka och lukta på rosorna oftare. Ingen tackar mig för att jag är slutkörd på grund av ett vikariat, ingen hjälper mig när terminen är över, så jag har inga skrupler. Inga alls. Nästan.

Fina saker händer också i livet, jag har under ledigheten sakta fått tillbaka sömnen igen och njuter av att ha livet i behåll. Jag har vänner som verkligen tycker om mig för den jag är och idag kramade tösabiten om mig och sa något som fick mig att tåras. Jo, jag är älskad. Bättre än så kan livet inte bli, faktiskt.

Och så har jag fantasi med. Jag låtsas att jag har sällskap under mina promenader, eller när jag behöver det. Ibland fungerar det bra, ibland inte. Fördelen med en fantasisällskap är att jag kan få en tröstande arm om mig när jag behöver det, placeboeffekten fungerar kanske lika bra som den där hundblicken som ett forskargeni i Japan menar skall kunna ersätta en kram eller mänsklig, fysisk närhet. Jodå.

Staffan Westerberg höll i morgonens tankar för dagen. Han berättar så vackert och enkelt. Det finns människor som har den förmågan, att berätta utan poänger. Befriande tycker jag. Det var skönt att slippa höra någons åsikt vid morgongröten, utan krav att ta ställning, bara få sjunka in i någons liv och skrocka inkännande och lyssna på en högst personlig betraktelse.


3 kommentarer:

  1. Heja! Du gör klokt. Ingen tackar någon för att en halvt jobbar ihjäl sig - och det gäller inte enbart vikarier... Jag behöver helt klart utveckla detta hos mig själv!

    SvaraRadera
  2. ...och syndaren med. Hata spellcheck

    SvaraRadera